här - Fria Ligan

159
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
EPISOD XXX: DRAKENS AVKOMMA (HMÄ-UA)
Efter en vandring genom Hydrans håla möter sällskapet gamla fiender för att
befria deras fängslade ledare – och kvinnan som vet sanningen om Dexter.
Snö. Blod. Lera. Skarprättarkarbinernas knallar. Kulors vinande genom
dimma och krutrök. Vrål av smärta. Ett barns tröstlösa gråt.
Kleo och Dexter, båda härjade och sårade, tog i med sina sista krafter för
att tvinga upp Grovspinner på rätt köl. Berusad för att döva smärtan av
sina skottskador hade Dexter råkat välta med fornkärran när han rammade
porten till Arbetsläger 5.
Runt om dem strömmade horder av lortiga mutanter ut mot friheten,
skabbiga och magra, utsläppta ur överfulla fångbaracker av Lejonordens
kämpar och Dragos katter som nu följde dem ut undan lägervakternas
smattrande motattack.
Bland rymlingarna fanns lodjuret Cassius, Lejonordens mytomspunne
ledare som Kleo och Dexter kommit hit för att frita.
Med en duns föll Grovspinner tillbaka på sina fyra jättehjul. Kleo skrek
på Dexter medan duon hoppade upp i sittbrunnen.
"Kom igen nu, vi måste ut härifrån!"
Men Dexter var inte färdig. En barack återstod att befria. Panikslagna
rop på hjälp hördes inifrån tegelhuset, fingrar och klor pressades ut i
springorna runt den reglade porten. Dexter tänkte inte lämna någon enda
mutant kvar i detta helvete.
Han trampade plattan i botten. Grovspinner, bucklig och sargad, släppte
ut ett plågat motorvrål och kastade sig framåt likt en sårad best av fornplåt.
Kleo tog ett krampartat grepp om störtbågen. Marodörbuggyn dundrade in
i barackens tegelvägg, som gav efter och kollapsade i ett moln av damm.
Ut rusade fler mutantfångar. Utmärglade, förödmjukade, överlyckliga. I
hopen såg Dexter ett välbekant kvinnoansikte. Det kan kommit hit för att
se. Smutsigt, fårat av ålder och umbäranden, men stolt. Det var Glorabella
Silverstrååk, föreståndaren för daghemmet där han vuxit upp.
Skulle hon ge svaret på hans barndoms gåta?