här - Fria Ligan

43
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
skamfilade rykte i Hindenburg skulle återupprättas och hur hela
Pyrisamfundet skulle erkänna honom som stor explorator. Kleo,
som visste att även Järnringen sökte efter Kvark, insåg att jakten på
Elysium IV var nyckeln till att finna hans syster. Enar drömde om
alla sköna krediter som en hel stad full av fornfynd skulle inbringa.
Problemet var att Kvark hade tappat minnet, och inte kom ihåg
vägen hem. När gruppen först återbördade robotskallen från Biörnehuus
i maj hade Översten tänkt låta ett tekniskt geni vid namn
Spartacus Blank laga automaten. Men Blank var försvunnen. Nu,
när andra mäktiga grupper uppenbarligen hade fått korn på Kvark,
var tiden knapp. Spartacus måste omedelbart spåras upp.
På spelhålan Pijoters Bodega berättade bjässen Zeke att Spartacus
hade en flickvän vid namn vid Taormina. Hon var vapensmed åt
specialförbandet Tunnelrävarna, och sällskapet begav sig genast till
garnisonen. Där mötte de den barske kaptenen Hulk Hendrik från
Vita Kåren, innan löjtnant Dolk från Tunnelrävarna sade att Taormina
inte kommit till jobbet den senaste veckan. Dolk var bekymrad
över Vita kårens intresse för Taormina. Sällskapet fick hennes hemadress,
och på vägen dit mötte de Trashanken och hans följe.
Människor och mutanter på Sockertorget var förstummade. Förenade i
skräck och bävan. Vissa hukade i prång och portuppgångar, andra blev bara
stående. Inför den monstruösa kraften de sett rusa över kvällshimlen kände
de sig små och betydelselösa. Dödliga. Alla var tysta. Alla utom en. Trashanken
började skratta hejdlöst. Han hoppade omkring i en vildsint glädjedans
mitt på torget, tjutande av lycka.
”Nu börjar det! Nu börjar det!” skrek han på fornspråket, om och om
igen. Så fick han syn på Flårian, som stod närmast, och hejdade sig i steget.
Blicken, tidigare så frånvarande, var klar och varm, fuktig av lyckotårar.
Hans röst stockade sig av glädje.
”Aros, ditt mörker når oss inte längre.”