här - Fria Ligan

9
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
tydligen kallade sig nu. Kanske hade hennes och Regnbågsstammens vägar
korsats på nytt – i alla fall tydde Kleos drömmar på det.
Drömmarna hade börjat kort efter det att Kleo och hans nyvunna
kompanjoner befriat paddan Smilet och konfronterat PSIPO och
Järnringen i Hindenburg. Och Kleo var inte ensam om synerna.
Traum, en främling och mystiker som oväntat anslöt sig till sällskapet,
såg liknande visioner när han sökte efter Adelia på psionisk
väg. Visionerna visade ödsliga ruinlandskap, en vilsen flicka, maskerade
vildar, en regnbåge – men vid dess slut ingen skatt, bara
smärta och mörker.
Tron att Adelia hade återvänt till den förbjudna zonen stärktes av
den försupne falskspelaren Alias Ramel, Tijuanas forne ”beskyddare”,
som sade att hon förr hotat fly tillbaka till zonens djup.
Kleo och de andra accepterade tveksamt Traums hjälp i jakten,
trots att han inte avslöjade vem han arbetade för. Han sade bara att
det var någon som ville rädda Adelia från Järnringens klor. Kleo litade
inte på Traum, som han pepprade med frågor. Var Järnringen
verkligen så ondskefulla? De kämpade ju mot människornas förtryck?
Med många frågor obesvarade bordade sällskapet i gryningen en
gisten ångpråm med Smilets brorson Nicko vid rodret, och nådde
framåt kvällen Musközonens rand. Efter ett ödesdigert motorstopp i
zondimman och en sammanstötning med ett fiskvidunder av okänd
sort nådde den sjunkande båten land vid Triumfbågen, en väldig
skapelse i vittrande fornmetall som spänner tvärs över Musköledens
svarta vatten.
I timmar vandrade gruppen planlöst norrut mellan mörka ruiner.
Luften rev i struparna och under fötterna krasade benknotor, rester
av zonens forna invånare och förolyckade expeditioner av senare
datum.
Efter en drabbning med en ilsken kolkmal nådde sällskapet en
enorm samling fornkärror, förtvinade till rostiga skal, som stod tätt
sammanpressade vid mynningen till en bred tunnel. Medan de