här - Fria Ligan

179
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
”Varför skulle vi göra det?”
Dexters tålamod brast.
”Vill du verkligen se en mutanthatare på Pyris tron!”
Varken Hydran eller Thorulf tog notis om mutantens upprörda utbrott.
Kejsaren fortsatte.
”En del av dig bryr sig fortfarande om människorna. Om din ätt. Om
Skarprättarna.”
”Tro inte att du vet något om oss, kejsarkräk. Vi övergår ditt klena förstånd.
Men du ska få din avskedsgåva. Koden är 1-2-8-6-4-2.”
”Tack.”
”Tacka oss inte. Vad vore mitt nya rike värt utan en värdig fiende? Nästa
gång vi ses blir det din död.”
Thorulf reste sig, backade långsamt bort från Hydran. Hela följet vände
sig för att gå. Då, plötslig rörelse. Från en vittrad ruinmur slungade sig
plåtvarelsen fram mot Nidingen. De röda lysdioderna skimrade till när
Kvark stötte sin surrande stridssåg djupt in i Kaisers hals. Urtidsmutanten
föll till marken i en kaskad av svart blod.
”Alla ... Skarprättare ... måste ... dö.”
Mördarroboten upprepade monotont sin order från enklavtidens mörker.
Den läste av omgivningen, sökte efter nästa offer. Sågklingan dröp av blod.
Flårian flämtade till. Thorulf ryckte honom med sig, började springa.
Men Hydran var inte död. Undergången personifierad kunde inte dö. I
alla fall inte i dag. Nidingen flöt ut i sin monsterform. Reste sig tornande
över roboten, som omringades av en hord av odjur. Sedan kastade de sig
över Kvark och slet den plikttrogna automaten i stycken.