här - Fria Ligan

92
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
net. Sällskapet klättrade längs strandlinjen och fann en tunnelmynning
ett tiotal meter upp på bergväggen. Enar lyckades fästa en änterhake
i ett avslitet stycke räls som stack ut ur tunneln, men tappade
greppet under klättringen och föll ner i sjöns fornsjuka vatten.
Nästa försök gick bättre, och till slut var sällskapet uppe.
Efter en kort vandring genom berget mynnade tunneln ut över en
enorm och dunkel stad, nedsjunken i vatten. Elysium IV. Hjältarna
hade nått sitt mål. Många av de gigantiska fornhusen hade rasat
samman, men andra stod ännu och ett fåtal höga torn reste sig över
den spegelblanka vattenytan. Högt över husen, på stadens välvda
innertak, satt otaliga ljuspunkter som kastade ett blekt skimmer
över fasader och ruiner.
Den närmaste delen av staden var svårt sargad, sannolikt av
samma nedslag som skapat Avgrunden och kratersjön, och gruppen
fick klättra ned till vattnet. Medan de andra byggde en flotte svepte
Kleo fram över staden i astralform. Han upptäckte snart att fler besökare
hittat hit. På ett hustak såg han en skara Lejonordenmedlemmar
ledda av bulldoggen Dogglas Parker, Dexters nemesis.
Sällskapet bordade sin rangliga flotte och tog sikte mot en stor
byggnad i stadens mitt. Där löpte fyra höga rälsbroar samman, en
från varje väderstreck. Den närmaste bron var raserad, men det
knäckta monorailspåret stack ned i vattnet och på det kunde sällskapet
klättra upp mot centralbyggnaden.
Då stannade plötsligt roboten Kvark, som följt sällskapet ända
från Pirit, och började tala med mekanisk röst. ”Position: Elysium IV
centrum. Primärt mål uppnått. Sekundärt mål: Utrota allt levande”.
En vinande stridssåg fälldes ut ur automatens arm, sedan gick den
till attack! Sällskapet försökte vädja till sin robotvän, men förgäves.
Han var som förbytt till en metallisk mördarmaskin. Kvark sågade
hål i Enars sköld, men Flårian lyckades skada stridssågen med ett
välriktat värjhugg. Utan vapen dök roboten ned i det svarta vattnet
och försvann. Kvark var uppenbarligen inte den fredlige konditor
han utgett sig för att vara.
Efter den omskakande upplevelsen fortsatte sällskapet in i monorailstationen.
Den majestätiska byggnaden var svårt härjad av kul-