här - Fria Ligan

14
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
”Kleo, Adelia, mina barn, ni lever. Det glädjer mitt gamla hjärta. Regnbågsvildarna
anföll oss. De var så många. Det måste vara flera månader
sedan nu. Jag vet inte om någon undkom. Allt var kaos. Kanske klarade sig
vår siare Beate Hed och några till, de var ute på vandring när det hände.”
Långsamt drog han fram något han burit i en kedja runt halsen. Det var
ett oansenligt litet föremål i svart plasticks och metall.
”Kleo, ta denna artefakt. Om du hittar Beate Hed, om hon lever, ge den
till henne. Hon vet vad den är till för. Jag kommer inte härifrån levande.
Min tid är slut, det är skrivet i stjärnorna. Mina krafter är uttömda. Gå nu
mina barn, ni har inte mycket tid. Gå.”
Traum försökte rädda den gamle mannens liv med sina helande krafter,
men det var för sent. Framför Kleos ögon tog Ossian sitt sista andetag.
Motvilligt, med sorgen vällande fram i själen, tog Kleo farväl och ledde
Adelia ut från Regnbågsstammens boning.
Väl ute i zondiset väntade nästa obehagliga överraskning. Två svävande
fornkärror dånade fram, och ut klev sex soldater i tunga stridsrustningar
från den gamla tiden. Medan de riktade sina mäktiga forngevär mot sällskapet
steg en sjunde man fram, betydligt spensligare än de andra. Gruppen
kände igen honom väl. Det var Osvald Junior, Järnringens agent.
"Vi tackar allra ödmjukast för er hjälp med att hitta Adelia", sade han,
som alltid med ögonen dolda bakom mörka fornbrillor.
"Jag ber om ursäkt för alla vapen, men vi kunde inte lita på att ni skulle
överlämna henne frivilligt. Kom hit Adelia, viktiga uppgifter väntar".
Dödläge. Alla stod orörliga. Kleo, Flårian, Enar, Dexter och Traum stirrade
in i sex svarta gevärsmynningar. Kleo bröt tystnaden.
”Jag följer med er. Om ni ska ta Adelia får ni ta mig också”.
Ett hånfullt smil spred sig över Osvalds spetsiga ansikte.
”Jag tackar för intresset, men mina order är mycket tydliga. Bara flickan,
ingen annan. Men vem vet, en dag kanske det kan bli din tur att invigas i
Järnringen.”
Det flammade till i Kleos ögon. Osvald stapplade till av hettan som
plötsligt briserade i hans kropp, men han lyckades stå emot den psioniska
attacken. Hans mun krympte till ett ilsket streck, och ögonblicket senare
kände Kleo hur hans händer inte längre lydde hans vilja. Illvilligt grep de