här - Fria Ligan

50
DEN VILDA KAMPEN OM GRYNINGEN
Alaxander dragit dem flott med sin ångpråm kom träskpirater vinande
på vrålande etanolflottar. Alaxander satte högsta fart men läget
såg förtvivlat ut. Till räddningen kom Enar, som fick fyr på ett
gammalt pansarskott från Musközonen och sprängde en piratbåt i
småbitar. Resten av fienderna flydde, men explosionen retade upp
två vättatapirer som närapå välte båten. Sällskapet flydde med
skattletartrions trampbåt på släp.
Till slut nådde följet Rödfjällens revir. Stammen var fientlig, då
det visade sig att de angripits tidigare samma dag av en annan
grupp ”varmblodingar” – däribland en skarpskjutande kvinna. Tula
Tokarev och Joseph Cappuccinos andra kumpaner hade hunnit hit
först! Sällskapet sträckte händerna i luften och blev inbjudna till reptilkungen
Xarxes hydda, där Enar modigt stack nosen i ödlefolkets
”svagdricka” – och tuppade av. I utbyte mot en ”åskpinne”, Kleos
hagelbössa, skickade Xarxes med gruppen en guide som skulle visa
Spartacus gömställe. Vägvisaren ledde pråmen till en yta öppet vatten
i träskets inre och försvann.
Nu vidtog livsfarlig dykning i Alaxanders dykarklocka, som
sänktes ner gång på gång i det gröngrumliga vattnet. Flårian och
Kleo upptäckte en metallisk kupol på 20 meters djup, men höll på
att drunkna i sitt försök att nå den. Under nästa dyk fann de en
lucka på kupolen och en fornmanick intill, men kunde inte lista ut
hur man tog sig in. Dexter visste att forntidens folk använde olika
former av passerkort, men något sådant hade inte gruppen. Medan
Dexter försökte väcka liv i Kvarks huvud med ett ficklampsbatteri –
för att få robotens hjälp med den trilskande luckan – dök Kleo ner
igen och fann den öppen.
Via en luftsluss tog sig Kleo in i den fuktdrypande fornbasen. Ensam
vandrade han genom dess dunkla korridorer, tills han mötte en
moderligt lagd automat som kallade sig Vanessa och förde Kleo till
jaktens mål: Spartacus Blank.
Dexter stirrade storögt omkring sig. En tvättäkta fornbunker hade han aldrig
sett förut, och han kunde inte låta bli att fingra på de uråldriga vreden
och knapparna, de algbeklädda plåtväggarna och golvets spöklikt blinkande