Det drogförebyggande arbetet i Sverige 2007, 3.45 MB - Statens ...
Det drogförebyggande arbetet i Sverige 2007, 3.45 MB - Statens ...
Det drogförebyggande arbetet i Sverige 2007, 3.45 MB - Statens ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
handlar i stor utsträckning om utbildning, där<br />
läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, barnsjuksköterskor<br />
och företagssköterskor erbjuds kurser<br />
om alkohol och alkoholrådgivning.<br />
Lika viktigt är att ledningen stödjer utvecklingen<br />
av det alkoholförebyggande <strong>arbetet</strong> och<br />
ställer krav på att sådana insatser genomförs.<br />
Från flera landsting kommer också rapporter om<br />
olika inslag i denna anda: exempelvis finns nu<br />
vårdöverenskommelser, där alkoholprevention<br />
ingår, ofta som del av ett bredare hälsofrämjande<br />
arbete. Ibland ingår också ekonomiska styrmedel,<br />
där vårdproducenter får ersättning i relation<br />
till hur mycket som uträttas inom detta område.<br />
Båda dessa spår framstår som nödvändiga.<br />
Utan professionellt engagemang är det i praktiken<br />
omöjligt för ledningen att kommendera fram<br />
ökade hälsofrämjande inslag. Å andra sidan leder<br />
insatserna för att utveckla det professionella<br />
engagemanget sällan till mer än enstaka och tidsbegränsade<br />
projekt om inte ledningen engageras.<br />
Framgången i riskbruksprojektet har väckt<br />
frågan om detta går att utvidga till fler levnadsvanor,<br />
i första hand nämns tobaksbruk. I ett hälsofrämjande<br />
perspektiv framstår avgränsningen<br />
till enstaka levnadsvanor som artificiell och för de<br />
professionellt verksamma som svårhanterlig. Men<br />
när det gäller tobak uppkommer en annan typ av<br />
fråga: Är det sekundärprevention eller tertiärprevention<br />
man arbetar med? Inom riskbruksprojektet<br />
har detta uttryckts mycket klart. Målgruppen<br />
är människor som dricker mer än vad som är<br />
hälsosamt, men som inte är alkoholberoende. <strong>Det</strong><br />
handlar alltså om att råda människor att dricka<br />
mindre, inte sluta dricka helt. Hög alkoholkonsumtion<br />
ses här som en riskfaktor för ohälsa av<br />
samma slag som osunda kostvanor eller bristande<br />
fysisk aktivitet. De patienter som utvecklat alkoholberoende<br />
ska inte få den här typen av råd, de<br />
ska istället hänvisas till behandling.<br />
I tobaks<strong>arbetet</strong> är fokus ett annat. Vad som<br />
skiljer tobak från alkohol är att andelen som är<br />
beroende är mycket större. Inom det tobaksförebyggande<br />
<strong>arbetet</strong> handlar det därför inte om att<br />
få folk att röka lagom utan att sluta helt. Inom<br />
tobaksområdet kallar man dessa behandlingsinsatser<br />
för beroende patienter för avvänjning. För<br />
detta finns numera goda, evidensbaserade meto-<br />
der som enkel rådgivning, psykologiska program<br />
och farmakologiska program. Merparten av<br />
dessa insatser kan genomföras av personal inom<br />
primärvården eller företagshälsovården utan specialistkompetens<br />
inom beroendeområdet.<br />
Man kan då konstatera att samma förhållande<br />
råder för alkoholberoende. Även här har behandlingsforskningen<br />
visat att generalister inom primärvård<br />
och företagshälsovård kan hjälpa den<br />
stora majoriteten av de alkoholberoende patienterna<br />
med en kombination med korta strukturerade<br />
rådgivningsprogram och farmakologiska<br />
behandlingsprogram med de nya läkemedel som<br />
utvecklats på senare år. Skillnaden är dock att<br />
patienter med alkoholberoende i allmänhet hänvisas<br />
till den specialiserade beroendevården, utan<br />
att man först prövat dessa effektiva åtgärder. På<br />
sikt blir detta sannolikt ohållbart, då uppmärksamheten<br />
på alkoholproblem blir större och fler<br />
alkoholberoende personer identifieras. Alla dessa<br />
kan inte hänvisas till beroendevården – och skulle<br />
heller inte vilja bli hänvisade dit.<br />
Vad som därtill framstår som en olöst fråga är<br />
vart de nikotinberoende patienterna ska hänvisas<br />
när insatserna inom den icke-specialiserade vården<br />
visat sig otillräckliga. Denna grupp växer nu<br />
i takt med att de ”lätta” fallen klarats av. Bland<br />
de allt färre rökarna i befolkningen finns nu en<br />
ökande andel med svåra beroendetillstånd. Här<br />
finns en viktig brist inom beroendevården, där<br />
man utvecklat effektiva program för patienter<br />
som är beroende av alkohol och narkotika, men<br />
inte för nikotinberoende. <strong>Det</strong>ta trots att det ofta<br />
är rökningen som tar livet av dessa patienter –<br />
den vanligaste dödsorsaken bland alkoholister är<br />
hjärtinfarkt, där rökningen är den största riskfaktorn.<br />
Vad vi ser är alltså en dubbel obalans: i <strong>arbetet</strong><br />
med alkohol är effektiva metoder för såväl riskbruk<br />
som beroende för lite utnyttjade inom primärvården<br />
och företagshälsovården. För tobak<br />
uppfattas insatser för de beroende patienterna<br />
som naturliga för primärvården och företagshälsovården,<br />
men här finns det för få program för<br />
de svårt nikotinberoende patienterna inom den<br />
specialiserade beroendevården.<br />
<strong>Det</strong> DRoGFöRebyGGANDe ARbetet I SveRIGe <strong>2007</strong> 91<br />
UPPFÖLJNING<br />
DISKUSSION
Change language