Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

26 RASISM, KÖN OCH SEXUALITET
Kulturell rasism?
Vid en närmare granskning av debatten dyker en rad problem upp. För det första kan vi
se hur debatten använder sig av ett mycket luddigt kulturbegrepp; vad är egentligen
”arabisk”, ”kurdisk”, ”syriansk” kultur eller det än mer otydliga, ”invandrarkultur”? För
det andra kan vi se hur kultur endast används i vissa fall och inte i andra. Medan frågor
som arrangerade äktenskap, könsstympning, hedersmord och till och med våldtäkt anses
vara synonymt med kulturella praktiker bland vissa etniska minoriteter så förklaras
aldrig det kvinnovåld som finns i det svenska samhället med några hänvisningar till den
svenska kulturens specifika karaktär. Sexuella brott och våldsbrott som begås av män
med invandrarbakgrund betraktas således som kulturbestämda medan samma gärningar
bland svenska män alltid får en psykologisk eller en social förklaring (Molina & de los
Reyes, 2000:6). Följaktligen är det uteslutande i de sammanhang där invandrare står i
fokus, som kulturella orsaker lyfts fram som eventuell förklaringsmodell. Även då
kultur presenteras som en samhällelig resurs (som till exempel kulturkompetens), eller
som ett exotiskt inslag i form av exempelvis magdans, matlagning eller idrottsprestationer
så förblir Invandraren en representant för sin kultur. På liknande sätt används
också islam. Muslimer beskrivs då som en enhetlig grupp och islam kopplas ihop med
seder som månggifte och patriarkala idévärldar. Kolumnisten Yrsa Stenius skriver till
exempel apropå vad hon anser ligga bakom Rissnevåldtäkten:
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
När kvinnorna i muslimska samfund förväntas vara oskulder fram till
bröllopsnatten och svenska kvinnor i allmänhet förväntas vara
erfarna inträffar ett slags värderingsförbistring i muslimernas
sinnen. Svenska flickor blir Svennehoror. (Stenius, Aftonbladet
000229)
Denna snäva syn på kultur och religion har granskats och ifrågasatts av kritiska rasism-
och etnicitetsforskare. Paul Gilroy (1993a) har exempelvis varnat för det han kallar
”etnisk absolutism” där nationer eller etniska grupper framställs som kulturellt homogena.
Det, menar han, förbiser dess inneboende mångfald av etniska och kulturella
uttryck. Att betrakta till exempel araber, kurder eller invandrare som kulturellt homogena
grupper är således både problematiskt och felaktigt. Araber kan vara både kristna
och muslimer, kurder kommer från flera olika nationer och invandrare är en så
heterogen grupp att det enda som de kan sägas ha gemensamt är just att bli kategoriserade
som invandrare. Att förstå och tolka etnicitet som enbart en fråga om kulturella
skillnader eller religiösa praktiker medför även andra problem. I debatten framstår
invandrare som definitivt kulturellt avvikande från svenskar. Ibland framställs det som
om det vore kulturer – och inte människor – som invandrar till Sverige (se Lewin ovan).
Kultur blir här ett arv som människan bär med sig oavsett när eller vart hon flyttar.
Kulturbegreppet (och islam) har således allt mer kommit att beteckna avvikelse. Medan
svensk kultur osynliggörs eller normaliseras, formas en föreställning om det annorlunda
och det kulturellt avvikande. Som i flera andra processer där normalitet/avvikelse skapas
används motsägelser som betydelsebärande markörer: Under rubriker som ”barbarisk
stamsed som förts över till Sverige” (Nordström, Folkbladet 020124) formas föreställningen
om en normal, god, civiliserad svenskhet som kontrast till denna annorlunda,
primitiva och barbariska kultur.