Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

30 RASISM, KÖN OCH SEXUALITET
själv”, ibland genom en diffus föreställning om ”kulturell distans”. I dessa sammanhang
legitimerar kulturrasismen både en åtskillnad och ett hierarkiskt förhållande mellan
svenskar och människor med annan härkomst som påminner om rasbiologins ideologiska
funktion för att legitimera koloniala förhållanden. Rasismen i Sverige innefattar
således en process där sunt förnuftstänkande kring ”invandrare och deras kultur” normaliserar
grundläggande strukturella skillnader i makt och inflytande.
Det intima samband som råder mellan sociala förhållanden och rasism blir också tydligt
om man betänker hur etnicitet allt oftare blir en markör för en växande grupp av
marginaliserade människor som lever i ett socialt, ekonomiskt och politiskt utanförskap.
Flera forskare har visat på en utveckling mot ett etniskt polariserat samhälle även i
Sverige. 20 Forskaren Ove Sernhede skriver till exempel att:
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
situationen i Sverige är den att 40 procent av alla barn och
ungdomar i åldern 0-17 år i storstäderna Stockholm, Göteborg och
Malmö bor i vad den parlamentariskt tillsatta utredningen
Storstadskommittén betecknar som ”utsatta stadsdelar”.
Majoriteten av människorna i många av dessa stadsdelar
karaktäriseras som ”invandrare” eller personer med ”utländsk
bakgrund”. Högst andel unga med invandrarbakgrund återfinns i
stadsdelar med extremt låga inkomster. (Sernhede, 2002: 6)
Genom bostadssegregation har förortsmiljön på många sätt erhållit ett stigma, där vissa
förortsmiljöer i sig kopplas ihop med sociala problem. Att förflytta sig mellan förort och
innerstad är ”en resa mellan landskap av maktpositioner” skriver Mekonnen Tesfahuney
och Katarina Mattsson (2002: 38). Miljonprogrammen som till en början stod för
modernitet, framåtanda och förnyelse kom ganska snart efter sin tillblivelse att allt mer
kopplas samman med social och ekonomisk marginalisering. Idag är miljonprogrammens
förortsmiljöer den etniska bostadssegregeringens ena pol: den fattiga, den socialt
utsatta och den marginaliserade med stor andel ”invandrare”. Den andra polen utgörs av
rika stadsdelar och villaförorter som i sin tur nästan enbart bebos av etniska svenskar.
I rapporten Miljonprogram och media (2002) skriver kulturgeografen Irene Molina och
etnologerna Urban Ericsson och Per-Markku Ristilammi om hur media i sina skildringar
av miljonprogrammens förortsmiljöer medverkar till dessa bostadsområdens negativa
rykte. De kallar det för rasifieringens rumslighet:
Rasifieringsprocesserna i samhället innehåller ett inslag av rumslighet. Det är både på
den rasifierade arbetsmarknadens arbetsplatser och i de etniskt segregerade svenska
förorterna man kan fånga den visuella dimensionen av segregation och rasdiskriminering.
(Ericsson m.fl., 2002: 25)
Utöver de problem som följt i bostadspolitikens och stadsplaneringens kölvatten måste
vi också se, menar de, medias problemfyllda bild av förortsmiljön som en bidragande
orsak till den ökande etniska bostadssegregationen. De pekar också på det svenska
samhällets ”koloniala förhållande” till förorten. Bilden av normlöshet och kaos legiti-
20 Se de los Reyes & Wingborg (2002) för en sammanfattning.