Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

80 RASISM, KÖN OCH SEXUALITET
är första gången manligheten varit i kris. Han lyfter fram tiden för det borgerliga
samhällets framväxt, i början på 1800-talet, och skriver att medan ”adelns män baserat
sin identitet på släktskap, heder och ära, ersattes detta hos den nya borgerlighetens män
med den personligt baserade dygden”. Det kan alltså vara värt att påpeka att manlighetens
kris inte med nödvändighet är patriarkatets kris, utan kan lika gärna handla om en
omförhandling av den hegemoniska manligheten.
En annan förklaringsmodell står att finna i ett historiserande perspektiv utifrån vilket vi
kan se hur en machoorienterad manlighet ofta varit ett vanligt inslag bland underordnade
grupper. Sharpe och O’Donnel (2000) lyfter fram hur machoorienterad maskulinitet från
början var förknippat med en form av arbetarklassmaskulinitet som karaktäriserades av
inbördes lojalitet och stöd mellan män som ett försvar mot arbetsgivare och andra
makthavare. Denna hade industriarbetarens hårda kroppsarbete, styrka och muskler, som
manlighetsideal. Medan medelklassens manlighetsideal som hyperrationalitet, kontroll
och dominans (Connell, 1999) alltid framhållits som det normala, utgjorde arbetarklassens
maskulinitet både ett svar på och ett hot mot den rådande ordningen. Mot den
normala maskuliniteten kom således andra maskuliniteter att patologiseras, som ett sätt
att legitimera och upprätthålla samhällsordningen. Även i rasismens historia finns ett
machoideal, med kollektivism, kvinnofientlighet och homofobiska inslag. Kollektiva
gängbildningar där etnicitet och arbetarklass sammanstrålar tenderar också, enligt
Sharpe och O’Donnell (2000: 44) ”förstärka känslan av kollektiv identitet och
territorialitet”, en tanke som har legat till grund för analyser av såväl skinheadskulturer
som gängbildningar bland olika etniska minoriteter. Ur både klass- och etnicitetsperspektiv
blir således en machoattityd hos killar ett uttryck för motstånd, vilket med
psykoanalysens termer ibland har karaktäriserats som en kompensatorisk manlighet, ”ett
försök att återvinna lite makt och inflytande under de underordnade förhållanden som
rasismen skapar” (Sewell, 1997).
Att tolka machoorienterade maskuliniteter som ett svar på en manlighetens kris kan vara
problematiskt, eftersom det riskerar att osynliggöra relationen till män i mer privilegierade
positioner. En analys som säger, att unga invandrarkillar i Sverige upplever och
reagerar på en osäkerhet om sin manlighet ligger farligt nära de analyser som talar om
kulturkrockar eller rådvillhet inför svenska normer om jämställdhet och sexuell frihet.
Att koppla det till en reaktion på rasism, segregation och utanförskap tycks således vara
mer givande. 36 Om vi dessutom ser hur killarna skapar sin identitet mot myten om den
jämställde svenske mannen, och hur deras manlighet innefattar ett ständigt avståndstagande
från allt som är för svenskt, för kvinnligt eller för omanligt (till exempel
homosexualitet), blir machoattityder näst intill oundvikliga. Det vill säga, om jämlikställdhet
mellan kvinnor och män, liksom en accepterande inställning till homosexualitet,
förknippas med svenskhet, är det inte konstigt att de hävdar att ”dom i sin
kultur” har ett mer traditionellt sätt att förhålla sig till allt som har med kön och sexualitet
att göra. Killarnas reflexiva förhållningssätt till sig själva och sin manlighet, som
36 Det bör också understrykas att det inte är fråga om en enkelriktad socialiseringsprocess, där
samhället tilldelar olika personer olika roller. Samhället kan snarare tjäna som en relief mot vilka
olika identiteter skapas. När Paul Willis beskriver hur unga män ”fostras till lönearbete” av det
brittiska skolsystemet, är deras maskulinitet inte skapad av skolan. Det är snarare genom att ta
avstånd från skolans auktoritet som de unga männen skapar en machoorienterad
arbetarklassmanlighet (Connell, 1999).
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT