Rasism, kön och sexualitet - Statens folkhälsoinstitut

88 RASISM, KÖN OCH SEXUALITET
STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT
Den diskursiva framställningen av Aids interagerar med och
nyanserar en rad redan existerande diskurser om genus, erotik samt
om ”ras”, klass och sjukdom. Genom det medverkar den till det
sociokulturella formandet av ”kvinnor”, […] ”män”,
”heterosexuella” och ”homosexuella”. (Wilton, 1997: 3, e.ö.)
Redan på ett tidigt stadium kopplades hiv/aids samman med homosexuella män och,
något senare, med injicerande drogmissbrukare (Wilton, 1997). Dessa identifierades
som ”riskgrupper”, och med den moralpanik som följde hiv-epidemin i spåren,
betraktades snart identifierade riskgrupper som en fara, inte bara för den egna gruppens
fortlevnad, utan för folkhälsan. Detta innebar att vissa grupper, snarare än handlingar,
pekades ut som farliga smittbärare vilka de ”oskyldiga” skulle skyddas från (Richardson,
2000). Föreställningen om riskgrupper gav således plats för en mer konservativ syn
på könsrelationer och sexualitet, och bidrog till en ökad stigmatisering av redan utsatta
grupper.
Med larmrapporter från Afrika, där den största delen hivsmittade och aidssjuka hade
smittats via heterosexuella och inte homosexuella kontakter 40 , kom heterosexualiteten
till viss del också att förlora sin oskuld. Men istället för att fokusera på penetrerande
heterosex som en smittväg, lät många påskina att det skulle finnas något speciellt med
den afrikanska heterosexualiteten som gjorde att smittan spreds så snabbt i vissa
afrikanska länder. Till exempel sökte vissa forskare efter kulturella mönster: hade afrikaner
måhända mer anala samlag? Cindy Patton (1992) påpekar att synen på afrikansk
heterosexualitet dels homogeniserade och ringade in det ”afrikanska”, det vill säga
skildrade afrikaner som en homogen grupp och Afrika som ett land. Dels, menade hon,
verkade västvärldens nidbild av det afrikanska sida vid sida med föreställningen om
svarta ungdomar i amerikanska innerstadsgetton. Som framkom i kapitel 3 påminner
detta om hur föreställningen om ”det primitiva”, om ”omoderna” kulturer och religioner
”långt borta”, samspelar med föreställningar om patriarkala kulturarv, kulturkrockar och
splittrade familjer bland invandrare ”här hemma”. Kopplingen mellan aids och afrikaner
gav således ytterligare bränsle till bilden av dom hotfulla och farliga andra.
I Sverige kan vi se hur riskgruppstänkandet fortfarande lever kvar. I en artikelserie i
Dagens Nyheter, ”Aids i Stockholm”, uppmuntras läsarna att diskutera på nätet med
utgångspunkt i följande beskrivning:
I vissa invandrargrupper är risken för hivsmitta stor, liksom för
sprutnarkomaner och homosexuella som har oskyddat sex på
bastuklubbar. För heterosexuella utanför dessa grupper är risken
låg. Vad bör det få för konsekvenser för samhällets insatser mot
hiv? Diskutera på nätet. (Tottmar, DN, 990107)
40 Det är dock värt att påpeka att det inte utslutande handlar om heterosexuell överföring av
smitta. Till exempel utgör bristande möjligheter till adekvat hälsovård en stor orsak till den
snabba smittspridningen (se Irwin m.fl., 2003). Cindy Patton (1992: 222) påpekar också att
föreställningen om Afrika som platsen för hivvirusets ursprung indikerar att västvärlden har
”mycket lättare att föreställa sig en orsakskedja från apor via afrikaner till homosexuella, än att
erinra hur västländer har exporterat stora mängder okontrollerat blod till sina klientstater i tredje
världen (än mindre vill de kännas vid hur svarta och vita har sex, både homosex och heterosex
med varandra).”