Vikten av empowerment och mytbildning för bestående värdeladdning

vill, ett slags kaos uppstår i planeringen […] därför krävs det tid att
komma vidare. Kaos kan vara konstruktivt och skapa kreativitet.”
(Evert Jönsson, VD i Harald Nilsson Bygg AB 297 )
Evert Jönsson menade vidare att den stora poängen med Bo100 var att man byggde den
sociala miljön innan man byggde huset. Michal Conan erfor något liknande i Village
Lobau där han drog slutsatsen att ”…den individuella tillägnelsen i bostadssociala
sammanhang bäst underbyggs genom en förstärkning av kollektiv tillägnelse.” (Conan &
Salignon 1987a:100 i Gromark 1993, s. 63)
Den utdragna designprocessen kantades dock ibland av tvivel och osäkerhet (främst över
framtida hyreskostnadsfrågor). samt att aktiviteter inte var jämnt fördelade utan kom i
pucklar, vilket sammantaget gjorde att processen ibland upplevdes som tröttsam och
tjatig. En god tidsdisposition vad gäller aktiviteter (inget stillasittande) och god
kostnadsinformation (klara besked) var således två aspekter som borde ha beaktats vid
utformningen av tidsplanen, samt strikta tidsgränser för inlämning av skisser. 298
”Alla känner sig lurade beträffande tiden. Tidsplanen förskjuts hela
tiden… Vi kan inte gå ut flera gånger med felaktiga löften. Det är viktigt
att vi får besked så att inte fler hoppar av.”
”Man tror att man luras från olika håll. T ex om byggstarten och om
lägenheternas egentliga utformning.”
(Två brukare kommer till tals vid ett arbetsgruppsmöte1989-06-12 299 )
I Laröd blev upplägget i mycket det motsatta. Brukarna blev inbjudna att delta vintern
1991 och markbostäderna stod färdiga för inflyttning december 1993. Således var
projekttiden två år. På grund av ändrade låneregler från årsskiftet 92/93 så påskyndades
projektet vilket innebar att designprocessen blev förkortad med dryga 3 månader, att
anbudsförfrågningarna fick göras på begränsat underlag och att planlösningarna ”låstes”
för förändring. Designtiden blev totalt 8 månader istället för 11. Mycket av den tid som
skulle ha möjliggjort reflektion och inkänning gick förlorad, och även möjligheter för alla
deltagarna att lära känna varandra bättre och uppnå ömsesidigt förtroende och tillit.
”För när jag bestämde mig för att ”Nej, nu vill jag rita om det”, då trodde
jag att det är inga problem för det är flera månader tills dom kan säga att
jag är jobbig. Men då var… det ju bara 2 veckor tills… Och då hade jag
redan… bestämt tid med A och vi skulle rita om. …”(Brukare 300 )
297 Evert Jönsson citerad i artikeln ’En insats att värna om’ i ’Bo100, en tidning om ett helt nytt sätt att
bygga’ (o.å), s. 2.
298 Liedholm 1997, s. 263.
299 Liedholm 1997, s. 159.
300 Rydberg Mitchell 1995, s. 58.
123