Vikten av empowerment och mytbildning för bestående värdeladdning

förutsätter dock att kraven på stöd och tillgång är uppfyllda, och att de aktörer som
medverkar ser sig själva som att vara både och, dvs. både ett stöd och resurs för
processen. Vidare bör deltagarna från exempelvis byggherren, projektledaren,
arkitekterna osv. ha tydligt mandat för vad som är möjligt för dem att fatta beslut om. En
initial inventering av vad de olika parterna anser att de kan bidra med och vilka deras
begränsningar är lämplig, på samma vis som en genomgång av brukarnas kunskaper är att
rekommendera. I minsta möjliga utsträckning ska frågor gå på remiss till exempelvis
någon vid en annan avdelning hos bostadsbolaget än dem som redan är i processen då
detta förlänger beslutsprocessen.
I Laröd är det tveksamt om brukarna och övriga deltagare uppnådde ett gemensamt
designspråkspel trots brukarnas tidiga tillträde. Tiden var knapp och alla parter hade inte
samma intresse av att träffa brukarna. Eller som arkitekten uttryckte det, att han föredrog
att inte träffa brukarna så mycket för att det underlättade för honom att tänka fritt och inte
behöva förhålla sig till alla detaljer?! Jag upplever det som troligt att brukarna
tillsammans med forskarna uppnådde ett designspråkspel eftersom det i mycket baserade
sig på att få fram den tysta kunskapen som gestaltades i skala 1:1 och kunde handfast
påverkas. Otillräckliga ansträngningar verkar ha lagts på att skapa initiala
grupptillhörighetskänslor eller familjaritet mellan deltagarna i en tidig fas av
designprocessen. Deltagargraden var hög i Laröd även om de olika formerna för
designarbetet gynnade deltagarna ojämnt. Forskningens syfte var ju att testa
fullskalemodelleringen som designverktyg och således hade de olika grupperna A, B och
C olika mycket tillträde till det. Det tycktes som om de som redan på ett tidigt stadium
hade fått skissa i skala 1:1 hade kommit längre i sitt förhållningssätt gentemot sina
planlösningar än de som inte hade fått samma möjlighet. Vidare tog det längre tid att
skissa på en två-plansbostad än en en-plan.
I Bo100 genom Boskolan skapades goda möjligheter att få till stånd ett designspråkspel.
Brukarna själva menade att det hade underlättat hur man kommunicerade sina tankar med
de verktyg och begrepp de lärt i boskolan. Huruvida arkitekterna anammande brukarnas
språk framgår inte från litteraturen. Bo100 hade dock uttryckt möjligheten för en hög
deltagandegrad och de olika formerna för brukarmedverkan: individuellt arbete;
grupparbete enligt intresse- och trapphus samt stormöten och deltagande i styrelsemöten
såväl som arbetsgruppens möte möjliggjorde detta. På så vis kom brukarna att träffa
övriga deltagare under olika former, vilket underlättade kontakt och kommunikation.
Om man ser till Wultz sju olika former av participation så kvalificerar både Laröd och
Bo100 som medbestämmande.
Att underlätta brukarmedverkan
I Bo100 förlades träffar i huvudsak till kvällstid för att möjliggöra så stor deltagande som
möjligt. Vidare anordnades Boskolan i form av studiecirkel för att utveckla brukarnas
skiss- och modelleringskunskaper såväl som förmåga att verbalisera sina tankar kring
boendet genom föreläsningar och studieresor. Möteslokaler nära tomten i centrala
Malmö, först Verkstaden och sedan Paviljongen, ställdes till brukarnas förfogande som
fast punkt där diverse hjälpmedel exempelvis ett materialbibliotek fanns tillgängligt. Som
tidigare nämnt så träffades man i olika stora grupper, vilket möjliggjorde för de flesta att
129