Vikten av empowerment och mytbildning för bestående värdeladdning

således att kommunikation och kommunikationsmedel som behärskas av alla parter –
brukaren, arkitekten, beställaren etc. – är en nödvändighet för att undvika missförstånd,
irritation och besvikelse. Även tydliga raka rör i frågan om begränsningar, kostnader,
regelverk osv. allt för att undvika känslan av förmyndarskap, att man talar över huvudet,
bakom ryggen, eller för döva öron. Det viktiga är att alla parter upplever sig som sedda,
hörda och erkända.
Vidare var det svårt att vara lika saklig och ingående med alla intervjupersoner/brukare.
Det är ett mellanmänskligt skeende, utbytet mellan två eller flera personer och givetvis
kan faktorer påverka som kanske inte borde få påverka resultatet såsom distraktioner
utifrån eller personkemi. Kan vara svårt att få tala ostört, likaså svårt att få tillstånd ett
samtal där det ärliga tyckandet, ocensurerat av vad brukaren trodde att jag vill höra. En
önskan att vara till lags kan vara helt omedveten men ändå forma svaren.
En viss svårighet att kunna uttrycka önskemål, känslor eller funderingar i tal eller skrift
upplevdes. Att uppnå ett samtal där brukaren känner sig trygg – kan behövas fler eller
längre träffar för att en bekvämlighet med varandra ska infinna sig. Flera olika
anledningar kan orsaka ett ojämnt och till och med ofördelaktig informationsinhämtning
vilket kan resultera i olika bra underlag för brukarna. Att från ett besök till ett annat
noggrant analysera inhämtad information och vid nästa tillfälle om möjligt komplettera
den är inte alltid det lättaste. Exempelvis fann jag det svårt – det kändes förmätet – att
fråga om intervjupersonernas privatekonomi. Vidare fann jag att inte alla tyckte att det
var något de ville dela med sig av. Men i första hand var det mina egna hämningar som
begränsade informationsinsamlingen med avseende på intervjupersonernas
privatekonomi.
Min studie gick i stort ut på att försöka finna en gångbar ”bostadsprodukt” åt målgruppen
”innerstadsbarnfamiljen.” Väldigt konkreta förslag och önskemål framkom genom
intervjuerna, varav en del överensstämde med varandra och andra inte. En del aspekter av
boende för barnfamiljer kunde således anses vara generaliserbara och andra inte. Frågan
om ”överförbarhet” av värden kom ej att besvaras utöver det att en av mina respondenter
faktiskt var boende i Bo100 fastigheten och sade sig uppskatta sin bostads ovanligare
aspekter oerhört. Här kan man således påvisa en ”överförbarhet” av värden.
Jag fann till min stora förfäran att min studie hade ett konsumentperspektiv. Jag var vid
studiens på början inte familjär med detta begrepp. Jag upplevde det som att jag hade
blivit förblindad av min ambition att göra brukarmedverkan ”lönsam” för
bostadsbolagen. Så småningom insåg jag att de två perspektiven, konsument- och det
demokratiska perspektivet faktiskt går att kombinera. För en lyckad kombination bör de
medverkande ”brukarna” ha något att vinna av sin medverkan, dvs. stå i begrepp att få ett
bättre boende eller helt krasst någon form av monetärersättning istället för att nyttjas som
en allmän informationskälla.
Att samtala med mina respondenter var mycket stimulerande och givande. Även
krävande, jag kände mig inte situationen fullt förmögen alltid. Aktionsforskning kräver ju
deltagande, men även där måste det finnas gränser för när och hur mycket intervjuaren
89