Vikten av empowerment och mytbildning för bestående värdeladdning

Inledning
Mitt intresse för arkitektur handlar mer om boende än om den faktiska strukturen. Hur
människor förhåller sig till sin miljö, interagerar med den och hur man på bästa sätt kan
medverka till att skapa så goda levnadsmiljöer som möjligt, vare sig det är den egna
bostaden, närområdet eller staden. Det är min övertygelse att detta är en kontinuerlig
process och att människornas - de boendes - deltagande är absolut nödvändigt för att
ambitionen ska kunna realiseras. Det är vidare min övertygelse att allmänna lösningar för
allmänheten, säkerligen kan fungera bra men att det inte nödvändigtvis är den optimala
lösningen för mångfalden. Låt mig börja med ett flitigt använt citat, bl.a. återfunnet i
inledningen till Sten Gromarks bok Befriande Arkitektur från 1993, sidan 9:
”Gå aldrig in i ett sterilt hem, där väggarna är platta och alla fönster lika.
Sådana hus gör er orätt. Om ni tvingas besöka någon i ett sådant hus så
bojkotta desamma genast. Om ni inte har rätt att omedelbart förändra
huset så stanna utanför och säg till den ni vill besöka att genast komma ut,
ty hon eller han är fånge i sitt eget hus.”
(Raymond Passat citerar Hundertwasser 1973 i Passant 1986:9)
För många, inklusive mig, framstår brukarmedverkan som en yttring av demokratisk
delaktighet. Att den som ska nyttja exempelvis en plats, ett redskap, en tjänst eller miljö
har möjlighet att påverka densamma. Ter sig närmast som självklart, inte sant? Redan kan
människor oberoende av monetära tillgångar, social position osv., ges möjlighet att delta i
utformning av sina levnadsmiljöer vid exempelvis ombyggnation av gårdar vid
flerbostadshusområden, för att man har insett att de som ska nyttja oftast besitter åsikter
och kunskaper om hur de vill nyttja; att konsekvenserna av ett icke förankrat
implementerande kan bli onyttjande eller till och med vandalisering. Vidare att de
positiva konsekvenserna av brukarmedverkan kan vara den motsatta, nämligen ökat
nyttjande och minskad vandalisering, ofta uttalat som ökad trivsel. Många hävdar att
själva deltagandet i sig, att bli sedd och hörd, bidrar till en känsla av inflytande och ökad
självkänsla som föder ett vidare engagemang i exempelvis sin närmiljö.
Brukarmedverkan har varit aktuellt i omgångar sedan 1968 års studentrevolution vilket
födde en mängd alternativa rörelser. Under 70- och 80-talen i Sverige blev
brukarmedverkan aktuellt både i kollektivhusens tillblivelse med bas i arbets- och
boendegemenskaper såväl som ”åtgärd” i de allt mer kritiserade
miljonprogramsmiljöerna. Främst yttermiljöerna blev föremål för utredningar och de
boende blev tillfrågade om sina åsikter och fick möjlighet att påverka. Under 80-talet
hade allmännyttan svårt att fylla lägenheterna främst i miljonprogramsområdena. Vidare
betraktades många områden som socialt och ekonomiskt nedgångna med behov av både
social- och fysisk upprustning. Brukarmedverkan tedde sig för bostadsbolagen som ett
möjligt tillvägagångssätt att få till stånd en förändring. Man hoppades uppnå en
kombination av ökat engagemang, nya bostadslösningar och nya samarbetsformer med de
boende. Exempel från kontinenten började även inspirera till allt mer långtgående
samarbeten inom brukarmedverkan bland både bostadsbolag, arkitekter och brukare.
Sedan det tidiga 90-talet har få ytterligare brukarmedverkansprojekt realiserats.
9