Kallelse med handlingar till kommunfullmäktige 2012-06-28

19
Ovanstående organisationsmodell innebär att anläggningstillgångarna stannar kvar
inom resp. kommun men placeras i ett särskilt bildat ägarbolag. Denna modell
tillämpas av MittSverige Vatten (Sundsvall, Timrå, Nordanstig), Vatten i Väst AB
(Falkenberg, Varberg) m.fl. Nackdelen med denna modell har framför allt varit de
juridiska spörsmålen med tanke på krav på offentlig upphandling.
Fr.o.m. 1 juli 2010 har dock LOU ändrats genom att de s.k. Teckalkriterierna har
implementerats. Detta torde medföra att de juridiska nackdelarna med denna organisationsform
försvinner.
FMU Vatten blir i denna modell ett rent driftbolag. Förmögenhetsmassan i form av
anläggningar stannar kvar i kommunkoncernens balansräkning. Varje kommun
genom sitt ägarbolag, ställer då sina krav på vilka tjänster som skall köpas in och
hur driften skall bedrivas av FMU Vatten. Till driftbolaget överförs all personal
och utrustning som behövs för drift av VA-anläggningarna. Bolaget ägs gemensamt
av de ingående kommunerna. Ägarandelen har tagits fram genom att antalet
VA-abonnenter har legat till grund för fördelningen. Siffrorna har avrundats. Ägarandelen
har ingen stor betydelse eftersom bolaget arbetar enligt LAV:s (lag om
allmänna vattentjänster) självkostnadsprincip och därför inte kommer eller får,
dela ut några vinster till ägarna.
Bolagets uppgift är att sköta all VA-verksamhet på kommunernas anläggningar.
Kostnaden för detta fördelas så långt möjligt efter tidskrivning. Vissa kostnader
som gemensam administration fördelas efter lämplig schablon. Fakturering av
kund sker på uppdrag av ägarbolagen och enligt för varje kommun gällande Vataxa.
Huvudmannaskapet för vatten och avlopp enligt LAV:s mening åvilar i detta fall
ägarbolagen. FMU Vatten tillsammans med ägarbolagen arbetar fram och föreslår
en taxa - som fastställs av kommunfullmäktige - som skall gälla inom kommunens
verksamhetsområde för vatten och avlopp. Taxan bestäms så att den täcker verksamhetens
nödvändiga kostnader.
Modellen löser på ett elegant sätt framförallt en stötesten, som finns vid regionalt
samarbete i form av en fusion genom att inte behovet finns att ha samma taxa
inom det samverkande området. Eftersom taxorna, i nuläget, är olika i kommunerna
innebär en gemensam taxa att det uppstår vinnare och förlorare som kan skjuta
samverkansprojektet i sank. Varje kommun har fortfarande hela inflytandet på
samhällsbyggnadsprocessen inom sin kommun. Om ett dyrt och därmed riskfullt
område skall exploateras tas risken och investeringarna i den egna kommunen och
påverkar inte de andra kommunerna.
Det finns en stor flexibilitet i modellen. Inledningsvis kan t.ex. anläggningarna i
varje kommun skötas som idag utan behov av att säga upp ev. entreprenadkontrakt
och annat. Så småningom kan man effektivisera driften, utan stor dramatik och
utan hänsyn taget till kommungränser. Det medför inga problem att utöka ägarkretsen.
Självklart är det dock så att de kommuner som är med från början har
större möjligheter att påverka driftbolagets organisation och bemanning. När man
ansluter senare får bolaget ta ställning till hur stor del av befintlig personal som
behöver övertas för att klara driften av de nya anläggningarna
6