Big Five Plus - S-WoBA - Handelshögskolan i Stockholm

Fig. 1.1. Genomsnittliga regressionsvikter för prognos av kriterier i arbetslivet enligt
en meta-analys av Roberts et al. [214] .
Den kritiska debatten fortsätter. I tidskriften Personnel Psychology publicerades år 2007 en
kritisk diskussion av personlighetstestning inom arbetslivet [179; 180]. Den bygger på ett
symposium som arrangerades år 2004 med deltagare som varit redaktörer för ledande tidskrifter
inom området, och som själva varit aktiva forskare. Andra test än självrapporttest, som
projektiva test, diskuteras inte. Morgeson et al. kommer fram till mycket negativa slutsatser
om personlighetstest, t ex vid urval. De hävdar att validiteten mot arbetsprestationer är mycket
låg, omkring 0,10, och att den knappast har ökat under de senaste 50 åren. Siffran bygger
på korrelationer mellan enskilda dimensioner i femfaktormodellen och kriterier i form av prestationsdata.
Ännu en kritisk punkt är skönmålning, som de anser vara en viktig felfaktor,
vars inverkan inte kan korrigeras. De har lite varierande synpunkter om skönmålning. Det
hävdas också att skönmålning kanske har ett positivt prognosvärde, men det är ren spekulation.
Den kritiska analysen av Morgeson et al. gör ett vinklat intryck. Två inlägg i samma tidskrift
försvarar effektivt användningen av självrapporttest för att mäta personlighet [193; 290]. Validiteten
är betydligt högre än 0,10. Den varierar i meta-analyser mera än vad som kan förväntas
av en slump, vilket tyder på att det för vissa kriterier och i vissa situationer kan finnas en
ganska hög validitet, men man måste matcha test med det som ska prediceras. Det kan också
förekomma negativa validiteter som är sanna uttryck för att en personlighetsfaktor kan vara
negativ för en viss typ av jobb. Att bara räkna medelvärde av korrelationer leder därför till ett
alldeles för låg värde (positiva och negativa korrelationer tenderar att ta ut varandra). Vidare
används ju personlighetsdimensionerna ofta i multipla regressionsmodeller, inte enskilt. Då
stiger validiteten till en nivå i närheten av den som uppnås med kognitiva test, alltså ca 0,4.
Slutligen kan ännu högre validitet nås med smalare, mera fokuserade personlighetsvariabler.
De generella, övergripande dimensionerna i femfaktormodellen är trots allt ganska ineffektiva
15