Big Five Plus - S-WoBA - Handelshögskolan i Stockholm

Personlighetstester används ofta som beslutsunderlag, där personer ska jämföras med varandra.
Men ipsativa testpoäng är definitionsmässigt omöjliga att jämföra mellan personer. En
sådan jämförelse är därför meningslös, men tyvärr verkar det som om en del testanvändare
antingen inte förstått detta eller också inte bryr de sig inte.
MBTI-testet (Myers-Briggs Type Indicator) använder sig av en något annorlunda metodik
(”forced choice”). Detta test använder en speciell typ av jämförande bedömningar, men dessa
är inom skalor och inte mellan. En skala som extraversion-introversion består av påståenden
från båda polerna, alltså vissa som ger uttryck för extraversion och andra som uttrycker introversion.
Om man tenderar att välja extraverta påståenden framför introverta anses man vara
extravert snarare än introvert.
Problemet är här, precis som i vanliga ipsativa format, att svarsformatet tvingar in de testade i
ett begreppssystem som kanske inte passar dem. En person kan vara ganska lite extravert men
ännu mindre introvert. En annan kanske utmärks av hög nivå i båda avseendena. Hon kanske
tycker att det är ”roligt att ordna fester” (extravert) OCH att det ”ibland är skönt att vara ensam”
(introvert). Inte konstigt alls, men ett problem för MBTI 59 och andra test som använder
detta format. Ett exempel: I en testad grupp om 289 personer fann jag vid en särskild analys
att 12 % hade sådana avvikande svarsmönster, vid användning av ett normativt svarsformat.
De var alltså samtidigt extraverta och introverta, eller samtidigt varken det ena eller andra.
För noggrannhet var det 16 % som hade i denna mening avvikande svarsmönster. En sådan
person ställs av MBTI inför den hopplösa uppgiften att ”välja mellan pest och kolera”, precis
som vid andra tester som använder konventionella ipsativa format. Den här typen av bedömning
är mera komplicerad än att ta ställning till ett påstående i taget, och troligen blir reliabiliteten
lidande av detta. Det har också visat sig att ”forced choice” upplevs av de testade som
ett mindre bra format än det normativa [87].
Bowen, Hunter och Hunt (2002) jämförde de testades reaktioner på ipsativt och normativt
format av OPQ. De skriver:
“Normative scales received more positive reactions from the participants on all items. Participants felt the normative
format was easier to answer, allowed them to present themselves as they wanted to, was less confusing,
and was more interesting.” (Sid. 249).
Dessutom gick det fortare att besvara testet i ett normativt format. Vid en urvalstestning tycks
ipsativt format utnyttjas mera för skönmålning av testade med högre intelligens [303]. Formatet
har inga kända fördelar framför det vanliga normativa. Det tycks, till priset av lägre reliabilitet,
längre testtid och negativa reaktioner hos de testade, ge samma information som vanliga
Likertskalor. Rent teoretiskt kan man tänka sig att Likertformatet är sämre än ”forced choice”
eftersom testpoängen vid användning av Likertskalor också avspeglar nivån på hur mycket
eller litet man håller med om påståendena, inte bara deras rangordning som vid ”forced choice”.
Det är en empirisk fråga om detta är en fördel eller nackdel.
Och hur är det i praktiken? Är ipsativa test mera valida och mindre känsliga för skönmålning?
Detta har länge förnekats [96] men i senare arbeten av företrädare för OPQ-testet har det påståtts
att så trots allt är fallet [24; 158]. Uppläggningen i de citerade studierna var experimentell.
Det var alltså ingen reell antagningstestning som de studerade. De jämförde ett ipsativt
59 MBTI har också andra svagheter som jag behandlat i tidigare artiklar [256; 257; 260].
192