Fulltext - SBU

Ett annat problem, som gäller flera av de inkluderade studierna, är
osäkerheten om den behandling som individerna får från riskbedömningstillfället
fram till tidpunkten för resultatanalys. Om behandlingen
varierar i relation till prediktionsvariablerna eller är okänd, kan studien
inte ge någon säker information om den prognostiska förmågan hos
variablerna. Sådan variation i behandlingen är sannolikt vanlig om det
finns evidens (vanligen osystematisk) för att en variabel har en prediktiv
förmåga. Det innebär att om individer som klassificeras som hög risk får
någon form av prevention, kan det resultera i att kariesökningen inte blir
så stor som den annars skulle bli. Denna källa till bias diskuteras endast i
undantagsfall i de inkluderade studierna.
Hur ska man förhålla sig till det faktum att tillförlitligheten i riskbedömning
för framtida karies ofta är otillräcklig? Man kan se på saken
på flera sätt:
1. Acceptera att andelen felklassificerade individer är relativt stor och
räkna med att följderna i de allra flesta fall inte är så dramatiska; karies
progredierar i regel långsamt och eventuella felbedömningar kan åtgärdas
vid nästa undersökningstillfälle.
2. Begränsa den individuella riskbedömningen till att selektera individer
som löper liten risk att utveckla karies (specificiteten är ofta högre
än sensitiviteten) och betrakta alla andra individer som potentiella
riskindivider.
3. Istället för individuell riskbedömningsstrategi använda geografiska
områden med känd hög risk för karies som enhet och mål för preventiva
insatser.
4. Rikta preventiva åtgärder till hela populationen och fokusera på
åldrar som generellt sett karakteriseras av relativt hög risk för karies
(åldrar då det finns en stor andel nyligen erupterade tänder/blottade
rotytor). Förutsatt att det finns kostnadseffektiva preventiva program,
är detta sannolikt en effektiv strategi, eftersom flera epidemiologiska
KAPITEL 5 • Riskbedömning
215