Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner

för merparten av köpkraften och efterfrågan i en marknadsekonomi,
och för låga löner riskerar att bromsa tillväxten och skapa högre arbetslöshet.
I högkonjunktur handlar det i stället om att se till att löneökningarna
inte blir för höga. Om lönerna stiger för mycket sjunker
företagens konkurrenskraft i förhållande till utländska företag. Investeringarna
minskar, produktiviteten sjunker och reallöneutvecklingen
blir sämre. Arbetslösheten ökar. För snabbt stigande löner är därtill en
av de starkaste drivkrafterna bakom inflation – om företagen höjer sina
priser för att klara den ökade kostnad som löneökningarna innebär leder
det till ökad inflation. Och om inflationen blir för hög i förhållande till
Riksbankens inflationsmål höjer de räntan och stramar åt ekonomin.
Risken för löneinflation är som högst när det är hög efterfrågan på
arbetskraft. En långsiktigt välfungerande lönebildning måste alltså säkerställa
att lönerna varken ökar för lite eller för mycket.
Men den solidariska lönepolitiken bidrar också på andra sätt till att
skapa förutsättningar för full sysselsättning. Den solidariska lönepolitiken
medverkar till strukturomvandling i ekonomin genom att tränga
undan lågproduktiva låglönearbeten och ge utrymme för företag med
goda utvecklingsmöjligheter. För att stärka den svenska avtalsmodellen
och hindra framväxten av låglönesektorer måste lägstalönerna ständigt
bevakas. LOs solidariska lönepolitik, som är en del av den vidare inkomstpolitiken,
är också central för att åstadkomma en jämn inkomstfördelning
i samhället.
De ursprungliga tankekonstruktionerna i rapporten till LO-kongressen
1951, vilken kom att lägga grunden för den svenska modellen, ser
mer färdiga ut i efterhand än de var när det begav sig. Samspelet mellan
den solidariska lönepolitiken och finans- och penningpolitiken utvecklades
inte i slutna rum. Successivt och i samspel mellan fack och stat
växte den specifika svenska politisk-ekonomiska modellen fram, vilken
förutsatte en stark och medveten fackföreningsrörelse. Förhoppningen
är att rapporten till LO-kongressen 2016 på ett liknande sätt ska lägga
grunden för att vidareutveckla samspelet mellan fackföreningsrörelsens
lönepolitik, statlig finans- och penningpolitik och den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
För LO och LO-förbunden väntar även i framtiden
mycket praktiskt lirkande.
Under de senaste 20 åren har lönebildningen i huvudsak fungerat bra.
10 | VÄGEN TILL FULL SYSSELSÄTTNING OCH RÄTTVISARE LÖNER