Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner

Fördjupningsruta 9.2 Finansiellt eller realt sparande
Överskottsmålet är ett mål endast för det finansiella sparandet, det vill säga en jämförelse mellan den
offentliga sektorns inkomster och utgifter. Utgifterna för en investering, som ofta är dyr, måste alltså
bokföras i sin helhet det år utgifterna uppstår. Det går inte att dela upp kostnaden över flera år.
Utformningen ökar risken att beslutsfattare väljer bort långsiktiga investeringar till förmån för offentlig
konsumtion.
Samtidigt är det är så att nuvarande generationer väljare har svaga drivkrafter att göra offentliga
investeringar som gynnar även framtida generationer, om dessa investeringar inte får lånefinansieras.
Skattefinansieringen innebär nämligen att nuvarande generationer får stå för hela kostnaden för investeringarna
samtidigt som de bara får en del av avkastningen.
Ett gyllene tillfälle för en gyllene regel?
Ett alternativ till dagens mål för finansiellt sparande är att i stället använda sig av ett mål för det totala
sparandet, en så kallad gyllene regel. En gyllene regel skulle innebära ett mål för det totala sparandet,
det vill säga att saldomålet för den offentliga sektorn endast inkluderar löpande inkomster och utgifter
medan investeringsutgifter kan lånefinansieras.
Detta är detsamma som att ha en drifts- och kapitalbudget, det vill säga att de löpande utgifterna
belastar driftsbudgeten och finansieras med skatter medan kapitalutgifter belastar kapitalbudgeten och
kan finansieras med lån.
En sådan modell skulle förmodligen leda till ökade investeringar i samhället.
Vad är en investering?
En viktig diskussion blir då om alla realkapitaltillgångar ska omfattas. Många offentliga realkapitaltillgångar
genererar liten eller ingen framtida avkastning samtidigt som andra utgifter kan tänkas generera
avkastning i framtiden, exempelvis utbildningsinsatser eller förebyggande hälsovård. Om ett nytt mål
för det offentliga sparandet sätts upp som också inkluderar investeringar kan det därför vara rimligt att
utvärdera vilka utgifter som ska definieras som investeringar.
Inget fusk här inte!
Att öppna upp definitionen av investeringar är dock förenat med stora risker. Politiker och väljare kan
till exempel vilja omdefiniera allehanda utgifter till investeringar. Därför är det centralt att det finns ett
oberoende expertorgan som i slutänden avgör vilka utgifter som får klassificeras som investeringar och
därmed lånefinansieras.
Källor: Finanspolitiska rådet (2008, 2011), Vredin m.fl. (2012).
240 | VÄGEN TILL FULL SYSSELSÄTTNING OCH RÄTTVISARE LÖNER