Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner

livats även i socialdemokratins politik. Det stora skiftet skapar konflikt
inom arbetarrörelsen. En del av konflikterna tycks ännu vara olösta.
I efterhand kan den politisk-ekonomiska omläggningen 1994–1995
ses som ett närmast övertydligt exempel på både maktförskjutning och
tidsanda. Tidens övertygelse bland dominerande svenska ekonomer och
samhällsdebattörer vid 1990-talets början är att Sverige gått för långt
med jämlikhetstanken och välfärdsidealen. Assar Lindbeck, en nestor
bland ekonomer med gott anseende inom socialdemokratin, hävdade
att svensk ekonomi släpade efter. Han menade att landets höga skatter,
små löneskillnader, anställningstrygghet och utbyggd välfärd har skapat
”åderförkalkning” i ekonomins blodomlopp (jämför kapitel 3). Samma
tankar börjar även att sprida sig inom socialdemokratin.
Men det är inte bara tidsandan som avgör. De förändrade maktförhållandena
blir tydliga när Riksgäldskontoret ska sälja Sveriges statsskuldväxlar.
Internationella kreditvärderingsinstitut sänker Sveriges
kreditbetyg. Internationella valutafonden IMF beskriver Sverige som
ett skuldtyngt land med små möjligheter att klara sin ekonomi. Statsministern
anser sig tvingad att resa till New York för att försvara Sveriges
politik och välfärdssystem inför ”flinande finansvalpar på Wall Street”.
Han tänker först att dessa inte har med svensk välfärdspolitik att göra.
”Den bestämmer vi över själva” tänker statsministern, men han inser i
nästa ögonblick att det faktiskt inte är landets politik utan de utländska
finansmarknadernas bedömning av den som sätter ramarna för vad en
svensk regering kan göra. Berättelsen som föds bygger på påståendet om
att ”den som är satt i skuld är inte fri”, 109 vilket låter som att när statsskulden
väl har tagits ned så är man ”fri” igen. Men politikomläggningen
är bestående. Sverige har genomgått ett paradigmskifte. En ny politiskekonomisk
ideologi har etablerat sig – även i Sverige.
109 Vad som är fakta och myt beträffande statsministerns resa till New York kan diskuteras. Det
finns nationalekonomer som hävdar att Sverige inte alls hade några problem att ta upp lån.
Vad finansvalparna förmodligen flinade åt var att de föreslogs bära valutarisken för en instabil
svensk krona. Kreditvärdigheten var aldrig ifrågasatt. Hade Sverige tagit upp lån i en annan
valuta, exempelvis tyska D-mark, skulle räntekostnaderna varit desamma som för andra jämförbara
länder. Historien om flinande finansvalpar bör i stället betraktas som ett exempel på en
skickligt genomförd berättelse fick många att gå med på normpolitik.
100 | VÄGEN TILL FULL SYSSELSÄTTNING OCH RÄTTVISARE LÖNER