Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner

Men Sveriges svaga ekonomiska utveckling kan inte enbart härledas
till utvecklingen i omvärlden. Misstag från riksbanken och regeringen
har spätt på den svaga utvecklingen.
Den borgerliga regeringen agerade långsamt och tamt när finanskrisen
drabbade Sverige. Åtgärderna de föreslog var alltför små; en del
av dem var till och med verkningslösa. 149 Finanspolitiska rådet menade
exempelvis i sin utvärdering av regeringen att statsbidragen till kommunerna
borde ha höjts mer och att volymerna i arbetsmarknadsutbildningen
borde ha ökats på i ett tidigt skede av krisen. 150
Behovet av en aktiv och offensiv finanspolitik var dessutom särskilt
omfattande efter den borgerliga regeringens nedskärningar av arbetslöshetsförsäkringen
och omläggning av skattepolitiken. Arbetslöshetsförsäkringen
är nämligen inte bara en försäkring utan den fungerar också
som stötdämpare i hela samhällsekonomin. Vid lågkonjunkturer, när
arbetslösheten stiger, får arbetslösa ersättningar och behöver därför inte
dra ner sin konsumtion helt och hållet. Det innebär att efterfrågeminskningen
i ekonomin blir lägre än om arbetslösa skulle sakna försäkring.
Den borgerliga regeringens neddragningar innebar dock att den här formen
av stötdämpare hade försvagats kraftigt när finanskrisen bröt ut.
En annan förändring var att den borgerliga regeringens ekonomiska
politik – med lägre fastighetsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt och
neddragningar i trygghetssystemen – hade vidgat de ekonomiska klyftorna
i Sverige. Även detta försvagade ekonomins stötdämpare eftersom
höginkomsttagare i regel konsumerar en mindre andel av sin inkomst
än låg- och medelinkomsttagare.
Försvagningen av ekonomins stötdämpare talar därför för att regeringen
borde ha fört en mer aktiv keynesiansk finanspolitik under
finanskrisen.
Men det är framför allt Riksbankens agerande som har varit föremål
för debatt de senaste åren. Till en början agerade Riksbanken snabbt
med att sänka reporäntan och vidta andra åtgärder i syfte att öka likvi-
149 Åren 2008–2010 uppgick det strukturella sparandet, alltså skillnaden mellan den offentliga
sektorns intäkter och utgifter i en situation när ekonomin är tänkt att vara i jämvikt, till mer än
1 procent av BNP. Finanspolitiken var alltså i praktiken åtstramande, när den i stället borde ha
varit expansiv.
150 Finanspolitiska rådet (2009).
224 | VÄGEN TILL FULL SYSSELSÄTTNING OCH RÄTTVISARE LÖNER