Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner

därför inte ändras. Däremot behöver innebörden av skrivningarna förtydligas.
Dessutom bör det tilläggas att målformuleringen ska innebära
att lika stor vikt fästs vid avvikelser för inflationen och avvikelser för
arbetslösheten.
Hur ska målet formuleras?
Inflationen bestäms till stor del av Riksbanken. Men den långsiktigt hållbara
arbetslösheten påverkas i huvudsak av faktorer som ligger bortom
Riksbankens kontroll. Den bestäms av arbetsmarknadens och lönebildningens
funktionssätt, är mycket svår att mäta och ändras dessutom över
tid. Därför är det inte lämpligt med ett fast mål för arbetslösheten. I
stället måste den långsiktigt hållbara arbetslösheten utforskas praktiskt
genom att efterfrågan tillåts öka samt nivån beräknas och bedömas, helst
av en annan aktör än Riksbanken själv.
Eftersom Riksbanken är en myndighet under riksdagen är det lämpligt
att riksdagens finansutskott gör ett förtydligande av Riksbankens
mandat. Utskottet kan också uppdra åt Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska
rådet eller någon annan myndighet att bidra med beräkningar
av den långsiktigt hållbara arbetslösheten, vilka Riksbanken sedan ska
styra mot.
Förslag
Mot bakgrund av ovanstående resonemang anser vi att Riksbankens
mandat för penningpolitiken ska förtydligas till att vara: ”att stabilisera
såväl inflationen runt inflationsmålet som arbetslösheten runt en
långsiktigt hållbar nivå.”
10.2.4 Behöver inflationsmålet höjas?
Under senare år har det förts en diskussion i ljuset av erfarenheterna
från den senaste krisen, både internationellt och i Sverige, om att inflationsmålet
borde höjas. Ett viktigt skäl för en höjning är att risken för
att styrräntans nedre gräns begränsar penningpolitikens möjligheter.
Ett viktigt argument för högre inflation är att låg inflation innebär
större risk att ekonomin hamnar i en så kallad likviditetsfälla, det vill
säga en situation där man inte längre kan använda penningpolitiken
för att stimulera ekonomin. Om inflationen hade varit högre före den
10. En stabiliseringspolitik för full efterfrågan | 257