Slutversion Hela arbetslivet 28 sept 2012.pdf - Svenska ESF-rådet

för detsamma: ”Att bevara det friska – det är det vi jobbar efter”; ”Jag tycker
att vi gör det ganska bra”; ”Det tycker jag att vi har jobbat så länge”; ”Vi har
fått namn på det nu”. ”Själva tänket tror jag att vi alla har som jobbar här, att
vi bemöter på ett bra vis”.
Personalen menar att möjligheterna att arbeta salutogent är beroende av
vilka förutsättningar som ges för att bedriva arbetet. Personal inom
äldreomsorgen uttrycker att det finns svårigheter när det gäller arbetet med de
dementa. På flera håll framkommer att det är brist på platser på särskild
avdelning för dementa. Det innebär att dementa äldre finns ”utspridda” på
andra avdelningar. Personalen har många äldre att ta hand om vilket kan
innebära att en del äldre med stora behov av omsorg blir hänvisade till
varandra: ”Hur mycket kan man ta hand om dem? Nu får de ju ta hand om
varandra så gott det går. De går på led efter varandra”. Detta kan även
illustreras av att personalen under en intervju hade uppsikt genom fönstret och
sprang ut för att två av de äldre hade gett sig ut utan personal: ”Jag satt här och
tittade och höll lite koll. Helt plötsligt var det två som har försvunnit. Jag
fattade det. Det var därför jag sprang ut. Då kommer det en personal nu efter
/…/ Det går inte att hålla koll”. Personalen menar att det behövs
förutsättningar för att arbeta på ett salutogent sätt. De lyfter fram att arbetet
med dementa är mer resurskrävande än arbetet med äldre generellt. Det är inte
lätt att arbeta efter principen att den som kan ”knäppa sina egna knappar” ska
göra det när man som personal vet att det är så mycket annat arbete som
väntar. ”Det måste vara mer personal. Man hinner inte. Och då blir man
stressad”; ”Då är det inte så lätt att tänka på KASAM, att bevara det friska”.
Ett annat problem är enligt personalen att de piggare äldre många gånger får
stå tillbaka lite då de som är väldigt dåliga tar mycket tid.
Som redan tidigare framgått har personalen på en enhet varit med om
”auskultation”, eller med deras egna ord ”salutogen granskning”, vilket de
upplevt som kompetensutvecklande. Men ytterligare ett dilemma som lyfts
fram handlar om att diskussionerna om det salutogena arbetssättet inte
omfattar det vidare sammanhanget. Personalen kan reflektera över att den
”salutogena granskningen” tog sin utgångspunkt från den enskilde
omsorgstagaren, granskningen omfattade inte kontexten: ”De såg ju [bara] den
enskilde. De såg ju inte allt som är runtomkring som vi hela tiden ska ta
hänsyn till. De ser bara den enskilde”. Personalen menar att den enskilde
brukaren naturligtvis bör vara i centrum men att de också samtidigt måste ta
hänsyn till helheten på avdelningen, att se till att hela verksamheten fungerar.
På en arbetsplats inom äldreomsorgen har man upplevt det särskilt stressigt
under våren år 2012, i intervjuerna finns tydliga uttryck för en arbetssituation
som inte upplevs som hanterbar: ”Man känner sig ju stressad hela tiden. Och
otillräcklig. De gamla ser oss bara springa förbi. Det är inte konstigt att det
blir oroligt. Det märker vi att det är många som tycker att det känns som ett
fängelse nästan.” Personalen uttrycker en tydlig vilja att kunna erbjuda en mer
meningsfull tillvaro för omsorgstagarna: ”[tidigare] har vi ju kunnat baka
29