Black Beauty

filtar och en mängd andra saker. När allt var i
ordning kom husbonden nerför trappan,
bärande på frun. Jag stod närmast huset och såg
allt som hände. Han satte försiktigt ner henne i
vagnen medan tjänstefolket stod omkring dem
och grät.
— Adjö än en gång, sade han. Vi kommer
inte att glömma någon av er, och så satte han
sig. Kör John!
Joe hoppade upp bak på vagnen och vi
körde sakta genom parken. I byn stod folk i
dörrarna för att se en sista skymt av dem och
önska dem lycka till.
När vi kom fram till järnvägsstationen tror
jag frun gick till fots från vagnen till väntrummet.
Jag hörde henne säga på sitt mjuka,
rara sätt,
— Adjö John. Gud välsigne dig.
Jag kände hur det ryckte till i tömmen, men
John svarade inte. Han kunde kanske inte få
fram några ord. Så snart Joe lastat sakerna ur
vagnen sade John åt honom att se till hästarna
medan han gick ut på plattformen. Stackars Joe!
Han stod intill våra huvuden för att dölja
tårarna. Mycket snart kom tåget in på stationen.