Black Beauty

tag tyckte jag det var ont om havre. Jag fick
bönor men de var blandade med kli istället för
havre, som började ta slut. Där fanns säkert inte
mer än en fjärdedel av vad där borde ha varit.
På två, tre veckor började jag tappa krafterna
och humöret. Fast höet var bra räckte det inte
till att hålla mig i kondition. Men jag kunde ju
inte beklaga mig eller göra mina önskningar
hörda. Så pågick det i två månader och jag
tyckte det var egendomligt att min husbonde
inte märkte att något var på tok. Men en
eftermiddag red han ut på landet för att träffa en
god vän — en lantbrukare som bodde på vägen
till Wells. Denne var van vid att bedöma hästar.
När han välkomnat sin vän sade han med en
blick på mig,
— Jag tycker inte din häst ser lika välmående
ut nu som när du först fick honom. Är
han frisk?
— Ja, det tror jag, sade husbonden, men
han är inte på långt när så pigg som han var.
Stallknekten säger att hästar alltid är lite
nergångna på hösten och att det bara är
naturligt.
— Hösten! Struntprat! sade lantbrukaren.