Black Beauty

jag hörde högljudda, ilskna röster och hur
bagaget lastades av. Jag tyckte jag hörde den
ljuva, medlidsamma stämman säga,
— Stackars häst. Det är vårt fel.
Någon kom och lossade på huvudlaget och
spände från mig från vagnen.
— Han är död, sade någon. Han kommer
aldrig att resa sig mera.
Jag flämtade bara till då och då. De hällde
över mig lite kallt vatten och hällde i mig
läskande dryck. Jag vet inte hur länge jag låg
där men jag kvicknade till så småningom och
en vänlig man klappade mig och försökte få
mig att resa på mig. Efter att ha fått lite mer att
dricka reste jag mig stapplande och leddes
försiktigt bort till ett intill-liggande stall. Här
fick jag lite varm välling som jag tacksamt
drack. På kvällen hade jag hämtat mig
tillräckligt för att ledas tillbaka till Skinners
stall. Där tror jag de gjorde vad de kunde för
mig. Morgonen därpå kom Skinner med en
veterinär för att undersöka mig.
— Det är mer en fråga om överansträngning
än om sjukdom och om han finge komma
ut på grönbete på ett halvår skulle han kunna bli