Black Beauty

Den gamle stallknekten
Husbonden och frun skulle besöka goda vänner
som bodde cirka sju mil hemifrån och James
skulle köra dem. Första dagen körde vi fem mil.
Det var många långa och tunga backar, men
James körde så försiktigt och förståndigt, att vi
inte blev uttröttade. Han försummade aldrig att
sätta på bromsen i utförsbackarna eller att lossa
den igen. Han lät oss springa på den jämnaste
delen av vägen. Om det var en lång
uppförsbacke satte han vagnen lite på tvären så
att den inte skulle rulla bakåt och lät oss hämta
andan. Allt detta hjälper en häst mycket, särskilt
om han får vänliga ord på köpet.
— Vi stannade ett par gånger på vägen och
just som solen höll på att gå ner kom vi fram till
stan, där vi skulle övernatta. Vi stannade vid det
största värdshuset, som låg vid torget. Det var
mycket stort och vi körde in genom en välvd
portgång ut på en långsmal gård där stallen och
vagnbodarna låg. Två stallknektar kom och tog
hand om oss. Den förste var en trevlig och
livlig liten gubbe med krokigt ben och
gulrandig väst. Aldrig har jag sett en man sela