Black Beauty

att Ned fick ta kroppen. Det var svårt att få in
den i dogkarten ty det fanns bara en som kunde
hålla Ginger. Men hon visste lika väl som jag
vad som pågick och stod blickstilla. Jag märkte
det, för om hon hade några brister, så var det att
hon var otålig när hon tvingades stå stilla.
Ned körde sakta med sin sorgliga last, och
Robert kom och tittade på min fot igen. Sedan
tog han sin näsduk och band den hårt om min
fot och ledde mig hem. Jag ska aldrig glömma
den nattliga vandringen. Det var mer än fem
kilometer. Robert ledde mig sakta och jag
haltade fram så gott jag kunde. Han tyckte
säkert synd om mig för han klappade och
uppmuntrade mig hela tiden och pratade vänligt
med mig.
Till slut kom jag in i min egen spilta och
fick lite havre. När Robert bundit om mina
knän med våta dukar satte han foten i en gröt av
kli för att driva ut hettan och få den ren till dess
veterinären kom och såg till den följande
morgon. Jag lyckades lägga mig ner i halmen
och sova trots att jag hade mycket ont. Dagen
därpå kom veterinären och undersökte mina sår.
Han sade, att han hoppades att lederna inte var