Black Beauty

— Det var tråkigt, mycket tråkigt, sade
John, men nu måste jag ge mig av, annars
hinner jag inte med tåget.
Han kom fram och klappade oss och pratade
med oss för sista gången. Han lät mycket
ledsen. Jag höll huvudet tätt intill honom. Det
var det enda sättet jag kunde säga adjö på.
Sedan gick han och jag återsåg honom aldrig.
Följande dag kom greven för att titta på oss.
Han verkade belåten.
— Jag har stora förhoppningar beträffande
de här hästarna, sade han. Godsägare Gordon
gav dem fina vitsord. Färgmässigt passar de
naturligtvis inte ihop, men jag tänker låta dem
dra vagnen här ute på landet. Innan vi åker till
London måste jag pröva Baron i stället för den
svarta hästen, som jag tror passar utmärkt som
ridhäst. Sen talade York om vad John sagt om
oss.
— Nåja sade greven, ni får hålla ett öga på
märren och inte spänna stuptygeln för hårt. Jag
tycker vi ska ta det lite vackert till en början.
Jag ska nämna det till grevinnan.
På eftermiddagen selades vi på och spändes
för vagnen och när stallklockan slog tre leddes