Black Beauty

minuter. Den unge mannen stack ut huvudet
och sade ängsligt,
— Det är bäst jag går ur och går till fots,
annars hinner jag aldrig.
— Jag ska göra mitt bästa, sade Jerry. Jag
tror vi hinner. Det kan inte vara stopp så länge
till och bagaget är alldeles för tungt för er att
bära.
I samma ögonblick började vagnen framför
oss att röra sig framåt och sedan lyckades vi
komma förbi. Vi slank in och ut så fort vi kunde
och hade egendomligt nog inga svårigheter på
Londonbron ty alla vagnar och kärror skulle åt
samma håll som vi och antagligen med samma
tåg. I varje fall rusade vi in på stationen
tillsammans med många andra, när klockan
visade åtta minuter i tolv.
— Tack gode Gud för att vi hann fram, sade
den unge mannen. Och tack ska ni ha. Ni har
sparat in mera pengar åt mig än jag kan betala.
Ta den här extra slanten.
— Nej, herrn, nej tack. Jag är så glad att vi
hann fram i tid, men sinka er inte nu, klockan
ringer. Stadsbud! Var snäll och ta den här herrns
bagage. Det ska med tolvtåget till Dover. Utan