Black Beauty

Andra ryttare svepte förbi oss och jag drevs
bort från det ställe där han stupat. Jag ville hålla
mig vid hans sida och inte lämna honom under
de framrusande hästarnas hovar, men förgäves.
Nu var jag ensam på slagfältet utan husbonde
och vän. Då greps jag plötsligt av fruktan och
darrade som aldrig förr. Jag försökte följa de
andra hästarna. Men jag slogs undan av
soldaternas svärd. I nästa ögonblick tog en
soldat, vars häst stupat under honom, tag i mitt
betsel och satt upp. Med min nye husbonde
gjorde jag ytterligare en attack. Vårt kompani
blev grymt besegrat och de överlevande efter
den bittra kampen galopperade tillbaka. En del
av hästarna var så svårt sårade att de knappt
kunde röra sig utan att förlora blod. Andra
försökte släpa sig fram på tre ben och somliga
kämpade för att resa sig på frambenen då
bakbenen var sönderskjutna. Efter striden
fördes de sårade in och de döda begravdes.
— Och vad gjorde de med de sårade hästarna?
frågade jag. Fick de ligga där och dö?
— Nej, arméns veterinärer gick ut på
slagfältet med sina pistoler och sköt alla som
var för illa däran. De som bara hade lättare