Black Beauty

skolgården var lantbrukarsöner och arbetarsöner
jämlikar. Jag minns så väl en dag på
frukostrasten när jag såg honom stå vid ett stort
fönster och fånga flugor och rycka av dem
vingarna. Han såg mig inte och jag gav honom
en örfil så att han ramlade omkull och låg och
sprattlade på golvet. Trots min ilska blev jag
nästan rädd för han skrek och tjöt alldeles
förskräckligt. Pojkarna kom inrusande från
skolgården och läraren kom in för att se vem
som hade blivit mördad. Jag talade naturligtvis
genast om vad jag gjort och varför. Sen visade
jag läraren de stackars flugorna. En del var
ihjälklämda och några kröp hjälplöst omkring
och jag visade honom vingarna på fönsterbrädan.
Aldrig har jag sett honom så arg. Men
eftersom Bill fortfarande tjöt och gnällde som
den fegis han var, gav han honom inga fler
fysiska bestraffningar. Han lät honom sitta på
en pall resten av eftermiddagen och sade åt
honom att han inte fick gå ut och leka på en hel
vecka. Sedan talade han allvarligt med alla
pojkarna om grymhet och om hur hårdhjärtat
och fegt det var att plåga de som var svaga och
hjälplösa. Men det som fastnade i mitt minne