Black Beauty

i affärer rätt länge körde vi inte hem förrän
ganska sent på eftermiddagen. Då blåste det
ännu värre och jag hörde husbonden säga till
John, att han aldrig varit ute i ett sådant oväder.
Det höll jag med om. Vi åkte genom en skog
där stora grenar svängde som små kvistar och
vinden dånade.
— Om vi bara var ute ur skogen snart, sade
husbonden.
— Ja, godsägaren, sade John, det vore ett
elände om en sån där gren faller ner på oss.
Knappt hade han sagt det förrän det knakade
till och det hördes ett brak. En ek, som ryckts
upp med rötterna, ramlade ner bland de andra
träden och föll tvärs över vägen alldeles
framför oss. Jag ska inte påstå att jag inte var
rädd, för det var jag. Jag stannade tvärt och jag
tror jag darrade, men jag vände naturligtvis inte
eller skenade. Så dum var jag inte. John
hoppade ur och stod ögonblickligen vid min
sida.
— Det var nära ögat, sade husbonden. Vad
ska vi nu ta oss till?
— Ja godsägaren, vi kan varken köra över
trädet eller runt det. Det är inget annat att göra