Black Beauty

arbetsduglig igen. Men för tillfället finns det
inte ett uns styrka kvar i honom.
— Då får vi ta honom härifrån, sade Skinner.
Jag har inga beteshagar för sjuka hästar —
han kanske aldrig blir bra. Sånt går inte ihop
med affärer. Min princip är att låta dem arbeta
så länge de orkar och sedan sälja dem för
högsta möjliga pris till slaktarn eller vem som
vill ha dem.
— Om han hade andningssvårigheter, sade
veterinären, vore det bästa att göra av med
honom direkt, men det har han inte. Det ska bli
hästmarknad om tio dagar. Om ni låter honom
vila och äta upp sig kanske han piggnar till så ni
får mer än mer än för skinnet i alla fall.
Skinner följde hans råd, visserligen motvilligt
tror jag, men han gav order om att jag
skulle få bra mat och skötas om ordentligt.
Stallknekten lydde hans order villigare än hans
husbonde givit dem.
Tio dagars fullständig vila, massor av god
havre, hö, kli blandat med kokt linfrö gjorde
mer för att förbättra min kondition än något
annat. Jag började tycka att livet var värt att
leva. På tolfte dagen efter olyckan fördes jag till