Black Beauty

Smärtan var för svår. Jag snubblade och föll
hårt på båda knäna. Ruben Smith kastades av i
fallet och på grund av den höga hastigheten
måste han ha fallit ganska hårt. Jag reste mig
snart och haltade bort till vägkanten där det inte
fanns några stenar. Månen hade just gått upp
ovanför häcken och i månskenet såg jag Smith
ligga några meter bort. Han reste sig inte, men
gjorde ett fåfängt försök och sedan hördes ett
tungt stönande. Jag kunde också haft anledning
att stöna, ty jag hade fruktans-värt ont i både
foten och knäna, men hästar är vana att uthärda
sin smärta under tystnad. Jag gav inte ifrån mig
ett knyst utan stod bara och lyssnade. Det
hördes ytterligare ett stönande från Smith och
trots att han nu låg i fullt månsken kude jag inte
se att han rörde sig. Jag kunde inte hjälpa vare
sig honom eller mig själv. Jag lyssnade efter
ljudet av en häst, vagnshjul eller fotsteg. Vägen
var inte särskilt trafikerad och vid den tiden på
dygnet kunde vi ha fått stå där i timmar utan att
få hjälp. Jag stod och tittade och lyssnade. Det
var en lugn ljummen aprilkväll och det var
alldeles tyst bortsett från en näktergals sång och
inget rörde sig annat än de vita molnen kring