Black Beauty

Slaktarn
Jag fick se en hel del elände bland Londons
droskhästar och mycket av det kunde ha
förhindrats med lite sunt förnuft. Vi hästar drar
oss inte för att arbeta hårt om vi blir väl
behandlade. Och jag är säker på att det finns
många som körs av rätt fattiga människor som
lever ett lyckligare liv än jag gjorde när jag
drog grevinnans landå med mitt silverbeslagna
seldon och fick bra mat.
Jag blev illa till mods när jag såg hur de små
ponnyhästarna behandlades och hur de fick
streta med sin tunga last eller vackla under
hårda slag av grymma och ouppfostrade pojkar.
En gång såg jag en liten grå ponny med
tjock man och vackert huvud som liknade
Merrylegs så mycket att hade jag inte haft
betsel på skulle jag ha gnäggat åt honom. Han
drog en tung kärra så gott han kunde medan en
rå sälle slog honom med en piska och ryckte
våldsamt i hans lilla mun. Kunde det vara
Merrylegs? Det liknade honom på pricken. Men
kyrkoherden skulle ju inte få sälja honom och