maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

12
tekniska utvecklingen förändrade instrumenten och de seglande linjeskeppen
fingo lämna plats för fartyg av järn och stål, ifrågasattes nog
mångenstädes hållbarheten av de $jöstrategiska principerna.
Det var år 1890 som den amerikanske sjöofficeren A. T. Mahan publicerade
sitt arbete »Sjömaktens inflytande på historien». Detta väckte ett
berättigat uppseende och blev impulsen till ett grundligare studium av
sjökrigshistorien. Mahan påvisade, att de sjöstrategiska lagarna inte ändrade
karaktär efter stridsmedlens tekniska utveckling. Han sökte även
systematisera den sjöstrategiska tankevärlden. Om Clausewitz' namn blivit
symbolen för den kontinentala strategien, har Mahan blivit den maritima
strategiens store lärofader. Naturligtvis ha även hans lärosatser
blivit utsatta för besk kritik. Men om man vid studiet av Mahans arbete
liksom vid Clausewitz' håller fast det väsentliga, finna vi mycket snart,
att hans grundtankar äro synnerligen fast utformade och fullt tillämpliga
på sjökrigföringen ända från nya tidens början fram till det andra
världskrigets gigantiska händelser.
I största korthet skola vi sammanfatta de sjöstrategiska huvudprinciperna.
Havet i sig självt är inte av något större värde utan det är dess
egenskap av transportväg, som har givit det dess betydelse. Sjökriget är
alltså kampen om färdvägarna på havet. Det gäller för en nation att
stoppa de fientliga fartyg, som med laster och trupper gå över haven,
samt att skydda egna fartyg, vilka äro ute i samma ärende. Om sjökriget
skall vara av avgörande betydelse, måste en av parterna äga herraväldet
till sjöss. Detta måste oftast inskränka sig till ett bestämt vattenområde.
Strategisk position och flottstyrka äro de båda faktorer, som herraväldet
till sjöss beror av. Det kan nås genom en effektiv örlogsblockad eller
genom sjöslag, ett eller flera, som förinta den fientliga flottan.
För den nation, som inte är tillräckligt stark att upptaga strid om
herraväldet till sjöss, återstår endast att bestrida detsamma genom att
tillämpa en strategisk defensiv (fleet in being), att operera med lätta
enheter (det lilla kriget) eller att bedriva jakt på motståndarens handelsfartyg
(kryssar kriget) .
I många fall inträffar det, att ingendera av de stridande inneha herraväldet
till sjöss. Men i ett dylikt fall kan sjökriget inte inverka avgörande
utan blir ett långt utdraget nötningskrig, där förlusterna av örlogsoch
handelsfartyg på ömse sidor i stort sett balansera varandra. Är för
en nation herraväldet till sjöss en nödvändighet för att vinna kriget,
måste den tillkämpa sig det, även om mycket stora risker måste tagas.