maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

Karl Siöblad och slaget vid Flisö. 1
I juli månad år 1720 låg en eskader under amiralen friherre Karl Hans
Bleckertsson Wachtmeisters befäl innanför Söderarm för att bevaka inloppen
till Stockholms skärgård och om möjligt förhindra upprepandet
av föregående sommars ryska härjningar på mellersta Sveriges kust. Den
bestod av tre svenska och två brittiska linjeskepp, tolv svenska fregatter
och en brittisk samt åtta galärer och lika många småfartyg, samtliga
svenska. Ankarplatsen synes ha varit belägen i närheten av Kapellskär
(i anslutning till uttalet även skrivet Kappelskär och Kapelskär ) invid
sydöstra stranden av Rådmansö, 10 sjömil väst till syd om Söderarms båk.
Eskaderchefen var en man i sina bästa år - han var född 1682 -,
men han ägde icke den beslutsamhet och den handlingskraft, som ofta
höra ungdomen och den tidigare mannaåldern till. I sina skrivelser bedyrade
Wachtmeister upprepat sitt nit i tjänsten, men i praktiken var
han fullständigt passiv. Och passivitet var den sämsta strategi, som under
rådande förhållanden kunde tänkas. Inte ens om Sverige hade ägt en med
den ryska någorlunda jämbördig rodd flotta, hade kusterna kunnat skyddas
genom ett enbart defensivt uppträdande. Angriparen väljer tid och
plats, och ehuru det svenska underrättelseväsendet tack vare flyktingar
från Finland och enstaka djärva spanares expeditioner fungerade skäligen
tillfredsställande, var det naturligtvis omöjligt att med tillräckliga krafter
kunna möta en fiende, som hade frihet att operera mot vilken del som
helst aven många tiotal mil lång kustlinje. En färd över öppen sjö var
alltid riskabel för en galärflotta, som möjligen kunde angripas av seglande
skepp, men ryssarna saknade icke djärvhet. Stiltje var det idealiska
vädret för en sådan expedition, men också i lätt bris kunde ett försök
1 Bröderna Siöblads strid den 27 juli 1720 har av doktor H e l m e r T e g e n g r e n
gjorts till föremål för en studie, kallad Stora nordiska krigets sista sjöstrid och publicerad
i Acta Academiae Aboensis 1942, nr. XIV: 3 i serien Humaniora. Förf:s syn på händelserna
är ungefär densamma som min, men då han haft endast en ringa del av det svåranträffbara
primära källmaterialet till sitt förfogande, synes en grundligare utredning
icke vara omotiverad. I allt väsentligt är dock Tegengrens skildring riktig.