maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

24
sin härskare förmåga, föreställde han sig ständigt, att man skulle kunna
göra detsamma med flottan.
Han insåg sålunda aldrig de nödvändiga förutsättningarna för en stor
flottas utbildning, vikten av den noggranna och målmedvetna förberedelse,
som kräver lång tids arbete för att sätta såväl personal som materiel
i stridbart skick. Andra förhållanden äro rådande till lands, där man i
nödfall kan tänka sig en nyuppsatt och föga övad arme utföra storverk
under en skicklig anförares ledning.»
I det kejserliga Tyskland hyste dess unge härskare Vilhelm II ett brinnande
intresse för sjömakten. Han inte bara läste Mahans arbete utan
som han själv skrev »jag slukar kommendör Mahans bok och försöker
lära mig den utantill». Men trots detta och trots att han i Tirpitz vid
sin sida hade en person, som var genomträngd av förståelse för sjömaktens
innersta väsen, skulle det stora kriget 1914-18 föras »som om ingen
flotta existerade». Liksom tidigare Napoleon och Ludvig XIV riktade den.
tyska ledningen blickarna helt mot kontinenten. Man trodde, att en seger
på denna också skulle betyda en seger över sjömakten Storbritannien, ett
felslut som är svårt att förstå med historiens talande vittnesbörd som
bakgrund. Trots att den tyska flottan var den mindre och svagare,
krävde det strategiska läget en utpräglad offensiv. Den tyska operationsplanen
föreskrev i stället en undergiven defensiv, helt beroende av den
kontinentala uppfattningen om offensiven som den överlägsna partens
självklara sak. Tirpitz kunde inte ändra denna uppfattning och med de
transoceana förbindelserna avbrutna skulle Tyskland med tiden kvävas,
ett öde som den dominerande kontinentalnationen redan tidigare fått dela
upprepade gånger. Det maritima tänkandet i Tyskland hade på ett
olyckligt sätt influerats av kontinentala principer och följderna uteblevo
icke, när tankarna skulle omsättas i handling. Det desperata försöket att
med en teknisk nyhet, ubåten, rubba de sjöstrategiska lagarna, måste
misslyckas i enlighet med ubåtens karaktär av medel att bestrida en motståndares
sjöherravälde.
I dessa dagar stå vi praktiskt taget inför precis samma problem som
tidigare. Den väldiga brottningen mellan stormakterna i det andra världskriget
har att visa fram striden om herraväldet till sjöss, förd med vissa
nya tekniska stridsmedel men lydande de gamla lagarna. En ledande tysk
person har kallat kriget alla gåtors gåta. För dem, som sökt att ur historiens
flödande kunskapskälla hämta förståelse för tingens närmare sammanhang,
ter sig emellertid den stora sammandrabbningens hittillsvarande