maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

28
trupptransporter, tillförsel och spaning. I vår moderna tid måste vi visserligen
komplettera tesen och säga: »Armen utan flotta och flyg är
blind.»
Ingen fältherre i antiken torde haft en bittrare erfarenhet av frånvaron
aven samverkande flotta än Hannibal under sina 16 års fälttåg på den
Italiska halvön, och ändå kämpade denne fältherre för en maritim stormakt,
vars flotta visserligen fått sitt rykte något fördunklat under ett
föregående krig men likväl ansågs som den förnämsta sjömakten vid
Medelhavet.
Rom, som trots sitt geografiska läge ännu vid mitten av tredje århundradet
f. Kr. var en utpräglad kontinentalmakt, behövde ett 23 -årigt krig
med en sjömakt som Kartago för att inse betydelsen aven stark flotta.
Det kan ifrågasättas, om romarna förrän sista krigsåret av den långvariga
fejden till fullo förstodo, att herraväldet till sjöss var första villkoret för
Siciliens erövring. Konflikten, som gått till historien under namn av första
puniska kriget (264-241), blev huvudsakligen ett sjökrig. Rom hade
debuterat som sjömakt och vunnit det sista sjöslaget och därmed kriget.
Priset var högt: 700 krigsskepp och otaliga transport- och truppskepp.
För det förlorande Kartago blev det heller inte billigt: 500 quinqueremer,
två provinser, en ruinerad handel och sjöfart samt ett drygt krigsskadestånd.
I första puniska kriget avgjordes inte sjöherraväldet i västra Medelhavet
mellan de båda stormakterna. Det stod snart klart för de ledande statsmännen
i Rom och Kartago, att ett nytt krig förestod och att detta måste
slutgiltigt avgöra, vilken av de två, som skulle behärska Medelhavet.
Erfarenheterna från föregående krig borde ha lärt Kartago att för framtiden
förbättra och utöka sitt sjöförsvar. Mycket hade brustit härvidlag
i första puniska kriget. Den relativa fredsperiod av 20 år, som handelsrepubliken
fick njuta efter den stora soldatrevolten intill andra puniska
krigets utbrott 218 f. Kr., skulle ha varit tillräcklig för en genomgripande
omorganisation av flottan, på vilken ju ytterst landets stormaktsställning
berodde. Mycket torde dock inte åtgjorts för denna livsviktiga del av
krigsmakten. Man har anledning förmoda, att de tre stora Barkiderna,
Hamilkar, Hasdrubal och Hannibal sökt åstadkomma en uppryckning i
akt och mening att stärka sjömakten före den väntade slutuppgörelsen
med Rom. Orsaken till att så litet blev åtgjort för flottans förkovran
torde varit den, att Barkiderna hade sin verksamhet förlagd till Spanien,
som nu var på god väg att införlivas med Kartagos besittningar, en åt-