maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

66
Orderbrottets, rannsakningens och domens skugga har förmörkat Karl
Siöblads minne. Det förtjänar dock att lysa. Om hans tidigare bana är
inte mycket känt. Enligt A. Lewenhaupts Karl XII:s officerare föddes
han den 2 november 1683; hans föräldrar voro amiralen, friherre Erik
Karlsson Siöbladh och hans maka, friherrinnan Charlotta Regina Palbitski.
Han blev underlöjtnant vid amiralitetet 1699, avancerade rätt snabbt och
utnämndes hösten 1719 till viceamiral. År 1733 lämnade han sjötjänsten
och blev landshövding i Blekinge, förflyttades sju år senare till Malmöhus
län och utnämndes samtidigt till överkommendant i Skåne, erhöll amirals
karaktär 1741 och överamirals 1747 och avled den 1 september 1754 i
en ålder av nära sjuttioett år. Är 1712 kommenderade han, då schoutbynacht,
västkusteskadern och angrep med fyra större och tre små fregatter
en på Fladstrands (Frederikshavns) redd på norra Jyllands östkust
till ankars liggande dansk eskader på ett linjeskepp och fyra fregatter.
Han seglade in i bukten och underhöll en stunds livlig eldstrid men ankrade
inte för att framtvinga ett avgörande. Dock visade han vid detta
tillfälle något av den lejonklo, som åtta år senare rev den ryska björnens
päls. Men hans bragd vid Flisö har av den svenska sjökrigshistorien betraktats
såsom ett nederlag, och att han lidit detta nederlag till följd av
att han överträtt sin närmaste förmans befallning har varit sten på börda.
Historiker och sjömilitärer, som med rätta beundrat Nelsons insegling bland
bankarna vid Abukir och hans vägran att lyda order vid Köpenhamn, ha
därför intet haft till övers för den svenske sjökrigarens ansvarsmod,
klara blick för lägets krav och kallblodiga lugn i faran - ett lugn, som
han visade även när han stolt underlät att inställa sig inför amiralitetsöverrätten
för att försvara sig mot de orimliga anklagelserna. H. W rangel,
som i ett specialarbete har behandlat sjökriget åren 1719-21 och även
utnyttjat Veselagos verk men icke haft kännedom om de viktigaste av de
svenska källorna, har dock snuddat vid sanningen. Men icke heller han
har helt lyckats frigöra sig från den traditionella uppfattningen av Siöblads
strid. Också han betraktar slaget vid Flisö som en motgång för de
svenska vapnen - låt vara en motgång, som stod ryssarna dyrt och som
till sina följder närmast var liktydig med en framgång. W rangel finner
advokatfiskalens anmärkningar befogade och säger, sammanfattande sitt
eget omdöme, att Siöblads tillvägagående »verkligen är egendomligt och
knappast torde kunna försvaras, huru berättigat det än på grund av
fiendens styrka kunde hava förefallit Siöblad själv». Senare delen av
uttalandet är oklar, men meningen är sannolikt, att Siöblad underskattade