maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

etydligt, om vi antaga, att ett motsatsförhållande råder mellan å ena
sidan den kontinentala strategien och å den andra den maritima. Det
kanske till och med kan betonas, att i krigföringens och krigsförberedelsernas
historia det genom två årtusenden går en röd tråd - konflikten
mellan maritimt och kontinentalt tänkande. Under olika tidsperioder
framträder denna med olika styrka. Den gör sig gällande också i olika
former från världsmakternas gigantiska brottningar ned till småstaternas
försvarsdiskussioner. Alla mellanlägen äro tänkbara.
Vår undersöknings huvudmål är att söka påvisa de skiljaktigheter, som
råda mellan det maritima och det kontinentala tänkandet. För att nå dit
kräves ett passerande av två milstolpar, dels klargörandet av krigets
karaktär och dels grundtankarna i den kontinentala strategien. Därvid
kunna vi inte kringgå ett av militärlitteraturens djupsinnigaste verk, general
von Clausewitz' »Vom Kriege», detta arbete, som givit upphov till
så många missförstånd. Clausewitz var preussisk general och levde till
1831. Hans stora arbete blev aldrig fullbordat utan utgavs baserat på
koncept efter hans död. Vad som först och främst krävs vid ett studium
av arbetet är blick för det väsentliga. Blott alltför ofta framträder hos
beska kritiker underlåtenheten att klart skilja på de två skepnader, i vilka
generalen talar till oss, nämligen såsom krigsfilosofen och kontinentalstrategen.
Om inte hänsyn tages härtill, kommer man mycket lätt till
sådana fatala slutledningar som den brittiske militärskriftställaren och
nydanaren Liddell Hart, som något drastiskt karakteriserar Clausewitz'
arbete på detta sätt: »Hans läror äro anpassade för korpraler, icke för
generaler; hans evangelium har berövat strategien dess lagrar, reducerat
krigskonsten till en metod för masslakt och sporrat generalerna att söka
drabbning vid första tillfälle i stället för att skapa ett gynnsamt tillfälle.»
Endast en total missuppfattning av de bärande tankegångarna i generalens
läror kan leda till ett dylikt omdöme. Redan tidigare framhölls
att strategien åt ena hållet övergår i taktiken. Clausewitz sysslar även och
i stor utsträckning med den lägre strategien och därför framstår mycket
som föråldrat för en nutida läsare. Men till ju högre plan generalen höjer
sin diskussion, desto mer levande blir den och vissa läror äro nu inte bara
godtagbara utan utgöra själva grundvalen inte blott för de högre militärernas
utan också de ledande statsmännens skolning.
Om den kontinentala krigskonsten hade under århundraden skrivits
både av de agerande fältherrarna och deras beundrare eller kritiker. Vi
kunna följa dess utveckling från Alexander den store över Hannibal,
5