maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

och kontinental strategi vända vi blicken mot några historiska exempel,
där denna konflikt varit av världshistorisk betydelse.
Sjömaktens inflytande under det andra puniska kriget har bedömts
mycket olika av den historiska forskningen. Medan en riktning erkänner,
att dess inflytande var ringa eller intet, anser en annan, att dess betydelse
var mycket stor. Och man har svårt att bortse från den maritima
strategiens medverkan på romersk sida med tanke på Hannibals tvungna
omväg över Spanien och Alperna till Italien, vilket kunde ha nåtts tvärs
över Siciliens und et - om kartagerna hade ägt herraväldet över detta
vattenområde. Men nu var förhållandet det motsatta. Romarna behärskade
Medelhavet och kunde förhindra, att en kartagisk här landsteg
i Italien. De kunde även behärska sjövägen mellan Sydspanien och Italien.
Följden blev, att Hannibals stora segrar till lands utjämnades och slutligen
övervägdes av motståndarens sjöherravälde. Sjövägen transporterades
en romersk här till Spanien, där den kartagiska operationsbasen förstördes.
En utmattningsstrategi kramade sedan musten ur Hannibals
stridskrafter och som finalen kom överförandet aven romersk arme till
Afrika. Det kan synas egendomligt, att handels- och sjöfolket kartagerna
skulle draga det kortaste strået i kamp mot en nation, som mycket sent
uppträtt som sjömakt. Förklaringen ligger däri, att kartagerna väl förstodo
att utveckla sjöintressena men inte insågo, att maritim makt var
det nödvändiga komplementet. Till sin strukturen maritim stat levde
Kartago i den kontinentala tankevärlden i militärt hänseende och resultatet
lät inte vänta på sig.
Den stora spanska armadan 1588 var ett försök att nå stora resultat
utan att skapa de nödvändiga förutsättningarna därför. Att utan herraväldet
till sjöss verkställa en landstigning på fientlig, försvarad kust är
och förblir hasardspel. Då det ifrågasättes, om konung Filip av Spanien
verkligen varit medveten om sjöherraväldets betydelse, påvisa en del
forskare, att instruktionen till hertigen av Medina-Sidonia inte alls förbjöd
denne att upptaga strid med den engelska flottan, utan att tvärtom
instruktionens bokstavliga lydelse visar, att hertigen var tillåten att anfalla
motståndarens flotta. Men här förbises, att förberedelsearbetet till
den stora expeditionen, instruktionens ordalydelse och planens utförande
genomgående koncentrera intresset på de medagerande landstridskrafterna
och aldrig klart och medvetet framvisa, att flottans uppgift var att i
grund slå den engelska flottan som utgångspunkt för en framgångsrik
invasion. Tillåtelse att kämpa är inte detsamma som absolut nödvändig-
21