maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

16
i förhållande till de ofantliga riskerna fanns i Helgolandsbukten. Därför
väntade också tyskarna förgäves i fyra år.
Från det andra världskriget visar sig i Medelhavet på nytt skådespelet
aven flotta ovillig till strid. Italienarna höll o konsekvent slagflottan tillbaka
och det hjälpte inte, att den brittiska Medelhavsflottan intensivt
önskade och ihärdigt arbetade på att få till stånd en drabbning mellan
de koncentrerade huvudstyrkorna.
Vi återgå ett ögonblick till Napoleonstiden. Om den väldiga brittiska
blockaden inte ville hindra en koncentrering av linjeskeppseskadrarna på
franska sidan, vilken uppgift hade den då?
Dess stora huvuduppgift var att förhindra de fientliga eskadrarna att
gå till sjöss för utförande av raidföretag av olika slag exempelvis mot de
brittiska sjöfartsvägarna. Eftersom motståndaren visat sig ovillig att möta
britterna i ett koncentrerat sjöslag, måste de skilda delarna av hans flotta
skarpt övervakas för att förhindra operationer, som kunde hänföras till
det lilla kriget eller kryssarkriget. I och med detta kommer ånyo motsatsförhållanden
fram mellan land- och sjökrigföringen. Till sjöss kan en
underlägsen flotta ställa till med oerhört mycket obehag för en mycket
starkare. Men detta sker inte genom koncentrering utan genom splittring
av de egna krafterna. Något tillspetsat kanske man kan formulera en
sats på följande sätt: Ju mindre en arme är desto större krav på koncentrering,
ju mindre en flotta är desto större krav på splittring. En flotta,
som inte är tillräckligt stark för att upptaga en regelrätt kamp om herraväldet
till sjöss, har inte någon chans att störa motståndaren genom att
uppträda som en koncentrerad enhet, vilken den överlägsne gör allt för
att söka uppfånga. Lyckas detta går den mindre flottan under i ett enda
svep. Med splittrade krafter finnas större möjligheter att binda avsevärt
större motståndarstyrkor i operationerna, ett förhållande som inte minst
den tyska flottan under andra världskriget åskådligt visat.
En annan betydelsefull skillnad beträffande koncentrationstanken framträder
mellan land- och sjökrigföringen. Eftersom den mindre armen
tvingas till koncentrering för att ha någon möjlighet att stå emot en
fiende är det sannolikt att, om styrkeskillnaden nått en viss punkt, den
mindre armen redan från början ligger på defensiven. I sjökrigföringen
däremot inträffar inte lika ofta utan mycket oftare, att den mindre flottan,
i splittringens tecken, går till offensiv, ett förhållande, som kanske
ter sig egendomligt, men vilket längre fram skall få sin naturliga förklaring.