maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

22
het. Och att kampen om herraväldet till sjöss inte kan ha varit grundtanken
i företaget, bevisas bäst av armadans sammansättning och utrustning.
Äntringsstrid i stället för artilleristrid, besättningar övervägande
bestående av soldater i stället för sjömän, ytterst svårmanövrerade fartyg
och landofficerare beklädda med högt befäl inom sjöstyrkan visa knappast
hän mot ett ·effektivt stridsmedel i sjöstrategiens tjänst. Det var den
gamla tankegången att föra över det kontinentala kriget till motståndarens
land oberoende av vad denne företog sig på havet.
Vi förflytta oss framåt i tiden till Ludvig XIV:s Frankrike. Den
framåtblickande Colbert hade skapat Frankrike en mäktig flotta, som
inte i något hänseende stod de engelska och holländska efter. Men han
slapp personligen uppleva, hur hans verk missbrukades och gick till spillo.
Det krig, som Ludvig i samband med det Pfalziska tronföljdskriget
förde med de båda sjömakterna England och Holland, lämnar många
prov på missuppfattning av den maritima strategien. Vid krigsutbrottet
var den engelska flottan inte på långt när färdigrustad och vintern
1688/89 och påföljande vår behärskade den franska flottan oinskränkt
Engelska kanalen. Men det egendomliga inträffade, att varken en invasion
företogs eller sjöherraväldet på annat sätt utnyttjades. Däremot
landsattes en här i Irland i spetsen för vilken stod den fördrivne konungen
Jakob II, som därifrån tänkte återerövra England. Av största
vikt var att söka uppnå herraväldet över Irländska sjön för att förhindra
engelska förstärkningars överförande till norra Irland. Ludvig XIV stående
som segerherre på fastlandet och med sjöherraväldet över Irländska
sjön i sin hand skulle mänskligt att döma avgått med slutlig seger. Konungen
var emellertid förhäxad av kontinenten och det blev aldrig fråga
om att ens försöka spärra farvattnet mellan England och Irland. Senare
under kriget, våren 1692, skulle ett försök att invadera England göras
och vi möta exakt samma tillvägagångssätt som i fråga om armadan.
Utan att först tillkämpa sig herraväldet i Kanalen skulle den franske
flottchefen »understödja härens inskeppning och landstigning; träffade
han på fienden under vägen till inskeppningsplatsen, skulle denne ofördröjligen
angripas och slås, oavsett hur stark han vore». Dessa halvheter
ledde efter hand till slaget vid Kap Barfleur, där den franske amiralen
Tourville visade sin taktiska skicklighet, men också till slaget vid La
Hogue, det kanske mest skickelsedigra slaget i den franska flottans historia.
Där knäcktes den franska strategiska offensivandan till sjöss för ett
par århundraden framåt. Viljan till avgörande seger var borta.