maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

Siöblads uppfattning, att Wachtmeisters muntligen givna order gåvo
honom fria händer att handla efter omständigheterna, bemöttes av advokatfiskalen
med att det så mycket mindre var »på dess conduite lämnat
att entendera orderna vidare än deras innehåll var, som att stricte efterleva
ordres särdeles i det militairiska väsendet lärer vara det förnämsta
conduite, i följe varav advokatfiskalen menar sig därutinnan träffat rätt,
att vid detta tillfälle intet mera var på Hr. Viceamiralens conduite lämnat,
än där fienden hade gått till honom utom Ledsund, kunde han
honom tappert bemöta, om han eljest funnit sin force vara soufficient
att hålla stånd och sig med fienden i action inlåta, men i vidrigt fall genomen
försiktig och försvarlig retraite sig ifrån fienden avdraga».
Detta uttalande vittnar om fullständig oförmåga att väga risk mot
vinst. Wessman ignorerar totalt de resultat, som Siöblad ernådde: den
ryska roddflottan praktiskt taget krossad och ett härjningståg mot Sveriges
kuster med all sannolikhet avstyrt. Men dessutom ignorerar han
konung Fredriks order till amiral Wachtmeister av den 4 juni 1720. Han
ignorerar den lika fullständigt som Wachtmeister själv hade gjort det.
Siöblad följde den och vann vad med densamma åsyftades, men han ställdes
under åtal, medan Wachtmeister, som uppenbart bröt mot den kunglige
överbefälhavarens befallning, gick fri. Advokatfiskalens småaktiga
och snusförnuftiga syn på militära frågor framstår klart i hans undran,
»om det kan vara sjömans- och soldatskapet likmätigt att med fregatter
agera emot galejor inom obekanta grund och klippor». De 43 förstörda
ryska galärerna borde ha varit svar nog.
Förövrigt relateras de i det ovan citerade memorialet av den 5 april
1722 framställda anmärkningarna och därtill fogas ytterligare tvenne
punkter. För det första borde Siöblad, innan han seglade in på Lefjärden,
ha återkallat brandvakterna och låtit dem avge rapport; advokatfiskalen
anser, »att ingen hast härvid så presserade, att han gåendes alla
desse försiktige stegen förbi skulle uti en ögonskenlig fara att förlora
alltsammans sig i oträngde mål fördjupa». Ehuru alla berättelser överensstämde
i att ryssarna höllo på att draga sig tillbaka mot Brändö sund,
vilket också överrätten uttryckligen nämner såsom fastställt, vidhöll alltså
Wessman envetet, att »ingen hast presserade». Nämnas må, att uppgiften
om den ryska reträtten bekräftas av Veselago, som säger att svenskarna
förföljde de retirerande. Den andra nya punkten gäller Siöblads vägran
att avstå sina båtar med manskap för att assistera den strandade
Danska Örn.
63