maritimt kontra. kontinentalt tänkande i strategiens värld hannibal ...

64
Mot beskyllningen för vårdslöshet och dålig förberedelse av anfallet
värjer sig Siöblad i sin försvarsskrift i följande ordalag: »Höra lotsarne,
consulera officerarne, och där sluta om attaquen varit practicabel, med
mera, var i så beskaffat tillfälle alldeles intet de saison; aftonen var för
handen, fiendens force bestod av galejor som hade goda chalouper, de
lågo uti Grönhamn till största delen, dragande sig därifrån till Fliseberg.
Skulle jag nu gått alla vid denne occasion onödige ceremonierne igenom,
så hade det varit allt detsamma, som en escapade av engagementet med
fienden, vartill [= till vilket] jag såg mig tvungen, emedan mina ordres
lydde efter meningen, att skicka mig, såsom jag till Hans Maj :ts och
Riksens tjänst funne nyttigast.»
Det är att märka, att Siöblad hela tiden gjorde gällande, att Wachtmeisters
order, som endast hade givits muntligt, lämnade honom en vida
större handlingsfrihet än amiralen själv ville medge; det är i själva verket
alls icke osannolikt, att den passive och tveksamme Wachtmeister uttryckt
sig i rätt svävande ordalag, och faktiskt ansåg majoriteten av
domarna icke att Siöblad hade brutit sina order genom att gå innanför
Ledsund men väl genom att anfalla fienden. Att han handlade på eget bevåg
sökte Siöblad dock aldrig förneka; anmärkningsvärt nog synes han icke
ha åberopat konungens order av den 4 juni, i vars anda han handlade men
som han kanske icke själv hade sett. Vad Danska Örn beträffar hade
Siöblad, såsom ovan nämnts, givit order om de under rådande förhållanden
möjliga och riktiga åtgärderna; Ekengren själv hade skickats tillbaka
med Pommerns slup, när han hade kommit ombord på flaggskeppet, men
synbarligen var fregatten äntrad, innan chefen hade nått sitt fartyg.
I motiveringen göres bl. a. den obestridligen riktiga anmärkningen, att
om en så stor flotta som den ryska - vilken ytterligare var på väg att
förstärkas med 10 ännu inte anlända galärer - låg i en öde skärgård,
så måtte ett stort företag ha varit planerat. Under rättegången vittnade
även kaptenerna Fägerstråle och von Stauden, att de i fångenskapen hört
att ryssarna hade haft för avsikt att korsa Ålands hav.
Siöblad dömdes för att han i god tro och i god avsikt och »utan uppsåt,
list och arghet» hade handlat mot order till suspension från tjänsten
på sex månader; hans lön för denna tid skulle tillfalla amiralitetskrigsmanskassan.
Från alla övriga anklagelser blev han frikänd, och skadestånd
utdömdes icke. Det är en rätt intressant omständighet, att rättens
ende civile ledamot, justitiarien och assessorn Karl Rosenström, också var
den ende, som i allo förenade sig med advokatfiskalen. Rosenström röstade